Kyrkofädernas pacifism
Vi står i Livets tjänst och
ger liv vidare till människorna, vi skall ge evangeliet till alla folk och då
kan och skall vi inte döda dem utan älska dem och ge dem det bästa vi har.
Därför använde de första kristna inget våld. Med den Helige Andes kraft dog de
hellre själva än att de dödade någon som Gud har gett sitt liv för. Den första
kyrkan var en martyrkyrka där de heliga gav sina liv som offer åt Gud, och de
vägrade att döda människor. Soldater fick de inte vara, inte heller domare som
ju utfärdade dödsstraff. Naturligtvis fanns det människor inom församlingen som
avvek från den rätta läran, att det fanns avfällingar från tron vittnar de
flesta av NT:s brev om. Men de första kristna ledarna, uppfyllda av Helig Ande,
som led och dog för Kristus, var helt emot tanken att man skulle döda
människor.
”Älska era fiender” tolkades bokstavligt i
urkyrkan – det var det Bibelställe som citerades mest under kyrkans första
levnadsår – och fiendekärlekens budskap fortsatte att predikas i den äldsta
kyrkan av kyrkofäderna.
Justinus Martyren skrev omkring år 160:
”Vi som var fulla av krig, mord mot
varandra och all ondska har var och en förvandlat sina krigsredskap - svärd
till plogar och spjut till jordbruksredskap. Nu odlar vi fruktan för Gud,
rättvisa, vänlighet mot människor, tro, och förhoppningen om framtiden given
till oss av Fadern genom den Korsfäste… Ju mer vi förföljs och blir martyrer,
desto mer kommer andra i desto större mängder till tro.” (Dialog med Tryfon 110, The Ante-Nicene Fathers,
Alexander Roberts and James Donaldson,
Och han
skrev även:
”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli
att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus
för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.” (Första Apologin 39, The Ante-Nicene Fathers, Vol. 1,
s. 176)
Tatianus, (död ca 185) skrev:
”Jag önskar inte vara kung; jag är inte angelägen om
att vara rik; jag förkastar militärkommando. Jag avskyr otukt.” (The Ante-Nicene Fathers, Vol. II, Grand Rapids,
Michigan, omtryckt 1979, s. 69)
Irenaeus av Lyon (ca 130-202) skrev:
”Men det som
predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem, över hela jorden
förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till
plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till
redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan
när de blir slagna vänder de andra kinden till.” (The Ante-Nicene Fathers, Vol. I, sid. 512)
I Hippolytus apostoliska tradition från ca
år 215 står det:
”Den som är
soldat och står under befäl får inte döda någon. Om han får order att döda,
skall han inte utföra den, och han får inte avlägga soldated. Om han inte är
beredd till detta, skall han avvisas [från dop]. Den som har rätt att utdöma
dödsstraff och den som är stadsmagistrat och bär purpurklädnaden skall lämna
sin post eller avvisas. De katekumener eller troende som vill bli soldater
skall avvisas, eftersom de har föraktat Gud.” (Hippolytos,
Den apostoliska traditionen, 16:17-19, översatt och kommenterad av Anders
Ekenberg, Uppsala 1994, s. 48)
Clemens av Alexandria (ca 150-215) skrev:
”Om en
ljudande basun samlar soldater till krig, skall då inte Kristus med en fredens
melodi som strömmar ut till världens ändar samla sina fredssoldater? Genom sitt
eget blod och genom sitt ord har han sammankallat en armé som inte utgjuter
blod för att ge dem Himmelriket. Kristi basun är hans Evangelium. Han har låtit
den ljuda, och vi har hört den. Låt oss då klä oss i fredens pansar. …Kyrkan är
en fredsarmé som inte utgjuter något blod.” (Protrepticus XI, 116)
Tertullianus
(160-220) skrev:
”För
att börja med den verkliga grunden till det militära emblemet menar jag att vi
måste fråga oss om militärtjänst över huvud taget är lämpligt för kristna. …
Kan det anses vara lagligt att göra svärdet till sitt yrke när Herren
proklamerar att den som tar till svärdet skall förgås genom svärdet? Och skall
en fridens son ta del i strid när det inte är tillåtet för honom att gå till
domstol? … Om tron kommer senare till dem som redan är i militärtjänsten är saken
givetvis en annan, som i fallen med de som Johannes tog emot för att döpa, och
de mest troende officierarna, jag menar officeren som Kristus möter, och
officeren som Petrus undervisar. Ändå är det så när tron har erkänts och
beseglats [vid dopet] att man antingen omedelbart måste lämna armén, som många
har gjort, eller så måste man ta till alla sorters konstiga resonemang för att
inte skymfa Gud, och det tillåts inte ens utanför militärtjänsten. Eller,
slutligen, måste man lida för Gud, vilket en medborgares tro accepterar lika
mycket. För militärtjänst lovar varken straffrihet pga. fel eller undantag från
martyrskap. … Det gudomliga baneret och det mänskliga
baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan
svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.” (De
Corona Militis 11-12)
Origenes skrev omkring år 240 e Kr sin
skrift Mot Celsus. Celsus hade
århundradet innan starkt kritiserat kristendomen. En sak som han anklagade de
kristna för var deras pacifism, och han uppmanade dem att det var deras plikt
att strida för kejsaren. Origenes svarade:
”Vi
kämpar förvisso inte under honom [den romerske kejsaren], även om han skulle
kräva det. … Ni kan inte kräva militärtjänst av kristna mer än ni kan
av präster. Vi går inte framåt som soldater.” (Mot Celsus 8, The Ante-Nicene Fathers, Vol. IV, Grand Rapids,
Michigan, omtryckt 1979, s. 668)
Och:
”För vi reser inte längre svärd mot folk, och inte
heller lär vi oss krig längre, eftersom vi har blivit fredens barn, för Jesu
skull, som är vår ledare, i stället för dem som våra fäder har följt…” (Mot Celsus 5:33, The Ante-Nicene Fathers, Vol.
IV, s. 558)
Cyprianus (200-258) skrev:
”Världen är dränkt av blod. När
individer begår mord är det brott, men det kallas en dygd när det görs i
Statens namn. Strafflöshet förvärvas för brott inte på grund av oskyldighet
utan på grund av storleken på dess grymhet.” (Till Donatus, kapitel 6)
Athanasius (298-373) skrev: ”Kristus är inte bara predikad genom Hans egna lärjungar, utan Han
arbetade så övertygande på människors förstånd att de, genom att de lade sina
hedniska vanor åt sidan och avvisade dyrkandet av deras förfäders gudar, lärde
känna Honom och genom Honom tillbe Fadern. Medan de fortfarande var avgudadyrkare
var grekerna och barbarerna alltid i krig med varandra, och var till och med
grymma mot deras eget kött och blod. Ingen kunde resa via land eller hav utan
att han var beväpnad med svärd, på grund av deras oförsonliga strider med
varandra. Ja, under hela loppet av deras liv hade de svärd med sig. Men sedan
de kom över till Kristi skola så lade de sin mördande grymhet åt sidan, som män
rörda av samvetskval, och de är inte längre krigssinnade. Tvärtom, allt är fred
mellan dem och inget består annat än begäran efter vänskap.
Vem är då den
som har gjort detta och förenat dem som hatade varandra i fred, om inte Faderns
älskade Son, vår allas Frälsare, Jesus Kristus, som genom sin kärlek utstod
allt för vår frälsning? Ända från begynnelsen var denna fred som Han skulle
utdela förutsedd, ty Skriften säger: ”Då skall de smida sina svärd till
plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta
svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig.” Detta är inte på något
sätt otroligt.
Nutidens
barbarer är vilda av naturen, och så länge som de offrar åt sina avgudar
strider de argsint mot varandra och kan inte vara en enda timme utan vapen. Men
när de hör Kristi lära ändrar de sig genast från att strida till att bruka
jorden, och istället för att beväpna sig med svärd förlänger de sina händer i
bön. Kort sagt, i stället för strida mot varandra beväpnar de sig mot djävulen
och demonerna, och besegrar dem med sin självbehärskning och sina själars
integritet.” (Om inkarnationen,
kapitel 8, 51 and 52)
Gregorius av Nyssa (ca 335-395) skrev: ” ’Saliga är de som skapar fred, de skall
kallas Guds barn.’ Vilka är dessa? De som uttrycker den gudomliga kärleken till
andra, de som visar med sina egna liv på
den gudomliga kraften. Herren,
givaren av det som är gott, fullständigt tillintetgör allt som inte liknar och
är främmande för det goda. Detta har Han också kallat er till, det vill säga
att kasta bort hat och avskaffa krig, att utrota avund och bannlysa
stridigheter, att avfärda hyckleri och avvisa allt som skadar hjärtat. Istället
skall ni ersätta allt som är motsatt till det ni tagit bort.” (The Lord’s Prayer
and the Beatitudes, Ancient Christian Writers series, Newman Press)
Och den fantastiska talaren Johannes Chrysostom (347-407) sade: ”För att de skall förstå att detta är en ny
slags krigsföring och inte det vanliga sättet att delta i strid sade Han när
Han sände ut dem tomhänta: Och så, när ni marscherar, visa på lammens
ödmjukhet, även fast ni skall gå till vargar… för så skall jag bäst visa min
makt, när vargarna besegras av lammen.
…Ty det är
verkligen ett större verk och mycket mer storartat att förändra motståndarnas
sinnen och förvandla deras själar än att döda dem… Vi skall därför skämmas om
vi agerar annorlunda genom att som vargar attackera våra fiender. För så länge
vi är lamm besegrar vi, även när tusen vargar möter oss, vi besegrar dem och
blir segrare. Men om vi handlar som vargar så är vi besegrade, för då lämnar
den Gode Herdens hjälp oss, ty Han fostrar inte vargar utan får.” (Epistel Matt. Hom 34, nr 1)
(Jag skulle kunna hålla på hur länge som
helst, men för att spara utrymme slutar jag citera kyrkofäder här. För dem som
vill läsa mer har Orthodox Peace Fellowship en lång lista på citat av den
första kyrkans helgon om ickevåld och pacifism här. Kolla också här).
Att älska sina fiender innebär att vägra
döda människor! Inget kan vara mer tydligt. Den kristna pacifismen utmynnade i
Jesu kärlek och uppfyllde kyrkan i dess begynnelse. Det var först när
kristendomen blev statsreligion som kyrkan accepterade att kristna använde
våld; alla var ju tvungna att tillhöra kyrkan och Romarrikets grundvalar var en
stark militärmakt. Om man inte fick utöva krig skulle inte Romarriket överleva som
självständig stat menade man (man förlitade sig alltså inte på Gud utan på
svärdet). Kyrkofadern Augustinus utformade en regel om hur ”rättfärdiga krig”
skulle se ut, men utan någon som helst inspiration från Skriften, utan endast
från sina egna idéer, och så levde Romarriket vidare med sin vanliga armé.
Några hundra år senare gick det under ändå. Om Gud vill att riken skall falla
faller de oavsett hur många rättfärdiga krig man utövar.
Kom ihåg att kyrkofäderna predikade
pacifism under förföljelse. Kyrkans första tid bestod av oerhörda påfrestningar
för de kristna, tortyr under vansinniga förhållanden förekom, och många av
kyrkofäderna ovan blev martyrer. De predikade ickevåld medan de var utsatta för
våld. Det är ett mycket ogrundat påstående att säga att kyrkofädernas pacifism
hämtades från annat håll och inte fanns i kyrkan från början. För det första så
var den första kyrkofadern som sade att kristna kan gå ut i krig som sagt
Augustinus, och han levde i slutet på trehundratalet. För det andra var Romarriket
en krigsstat byggd på sin militärmakt. Pacifistiska rörelser var mycket
sällsynta i detta våldssamhälle, så om kyrkofäderna fick sin pacifism
annorstädes än ifrån Bibeln, varifrån då i så fall – och varför? Att anamma
pacifism under förföljelse är sannerligen korkat, ingen skulle på allvar göra
det om han inte var övertygad om att Gud vill det och att Hans kyrka inte hade
lärt ut något annat sedan dess födelse.
Kyrkofädernas skrifter om pacifism är inget
påfund de hittade på utan Bibelförankring, utan Bibeln vittnar om att Jesus
lärde sina lärjungar att älska sina fiender under alla omständigheter. I
Romarbrevet finner vi en text som visar att Paulus tog Jesu ord om att älska
sina fiender mycket bokstavligt, där han uppmanar romarna att visa fiendekärlek.
Älska
varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda… Välsigna dem som
förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt
med dem som gråter. Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt
utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont,
sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor
så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna
rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att
äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol
på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda
med det goda. (Rom 12:9-21)
Genom att behandla din fiende som en broder
och göra gott mot den som vill dig ont avväpnar du honom. Han vet inte vad han
skall göra, han blir förstummad av förvirring. När du kväver ondskan med din
godhet häller du glödande kol på din fiendes huvud, och det blir oerhört mycket
svårare för honom att skada dig. Detta är verkligen ett mycket effektivare sätt
att besegra motståndare än våld, och mycket mindre blodigt. Anledningen till
att någon skadar dig eller behandlar dig illa är att han tycker att du är ond.
Och det är enkelt att hata en god, det är svårt att hata en ond. Genom att göra
gott mot honom och älska honom utrotas hatet i honom, vilket våld inte kan
göra. Funkar det då? Ja, för Gud är inget omöjligt.
Det onda växer bara när man försöker bekämpa
det med det onda, likt att tillföra eld till eld, men eld kan bara släckas med
vatten. Om alla använder ”Öga för öga”-principen slutar det med att alla blir
blinda. Vi skall lämna vredesdomen åt Gud på den sista dagen, nu är
förlåtelsens tid då vi skall sprida fiendekärlekens budskap, och besegra det
onda med det goda. Att vara pacifist handlar om att aktivt bekämpa det onda,
men inte på dess egna villkor. Vi skall bekämpa kriget, men inte genom att
använda krig själva. Vi skall vara fredsstiftare, precis som de första kristna.