Rikedomens synd

Som ni säkert förstått vid det här laget tycker jag inte att mammon, dvs. rikedom, är något bra. Tvärtom, Bibeln säger att det är en synd att vara rik. Låt mig förklara varför.

Rikedom är girighet i praktiken

Ty inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet… (Mark 7:21-22)

   De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet… (Rom 1:29)

   Ja, girigheten radas upp om och om igen som en synd. Girighet innebär ekonomisk egoism, att vilja ha pengar, prylar och resurser för sig själv. Girighet är kärlek till pengar, ett sug efter rikedom, att vilja vara rik. Det är girigheten som gör att vi vägrar ge åt de fattiga även fast vi kan, vilket Bibeln klassar som en klar synd:

   Se till att inte denna onda tanke uppstår i ditt hjärta: "Det sjunde året, friåret, är nära", och du så ser med ont öga på din fattige broder och inte ger honom något. Han kan då ropa till Herren mot dig, och synd kommer att vila på dig. (5 Mos 15:9)

   Dock bekymrar sig rika kristna inte nämnvärt över att Bibeln svartmålar girigheten så mycket. Man kan vara rik utan att vara girig, menar man. Resonemanget är inställningsteologi: man kan sälja allt i hjärtat utan att behöva göra det på riktigt, man kan äga överflöd utan att ha begär till det (girighet är ju begär till rikedom). Men vi såg ovan att detta resonemang faller pladask. Om man är rik och inte är girig, varför behåller man då rikedomen i en värld där miljoner människor svälter? Hur kan man inte ha rikedomen i hjärtat som rik när Jesus säger att vårt hjärta är där vår skatt är? Om man inte vill vara rik, varför är man då rik? Svaret är enkelt: man har trots allt ett sug efter rikedomen innerst inne, man är girig även om man inte vill erkänna det. Detta är synd, mycket synd.

   Girighet leder till överflöd, och de som äger överflöd är giriga. En text som visar på detta samband är Luk 12:15: ”Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar.”

   Om man på allvar inte var girig som rik skulle man inte vara rik särskilt länge, för när man inser det enorma behovet världens fattiga har säljer man allt man äger och ge pengarna till dem. Men nu är vi, även om vi inte vill erkänna det, väldigt giriga.

   Dock behöver girighet inte vara synonymt med rikedom. Även urfattiga människor kan vara giriga. Inte bara den som är rik utan också den som vill bli rik är girig. Båda är synd. Och båda kan motverkas genom att man i Guds kraft visar på varandras behov och älskar varandra. Girigheten smälter bort när man ser de desperata behoven som världens fattiga har, jag har mött många rika som på allvar funderat på att sälja allt de äger när de besökt slumområden i de mest fattigaste länder. Men genom att återgå till det vanliga livet tränger man så småningom bort de tankarna.

   Motsatsen till girighet är generositet. Eftersom girighet är ekonomisk egoism är motsatsen att tänka på andras ekonomiska behov. Ingen kristen säger emot att vi ska vara så lite giriga och så mycket generösa som möjligt. Och ju mindre giriga vi är, desto mer generösa är vi och desto mer ger vi till de fattiga. Det är alla med på. Nå, om vi ska vara så goda som möjligt måste vi därmed med Guds hjälp vara så generösa att vi ger bort allt tills vi bara har det nödvändigaste kvar. Om vi inte är ett dugg giriga ger vi därmed bort allt utom mat och kläder. Däremot, om vi är lite giriga behåller vi saker vi egentligen inte behöver. Detta innebär alltså att rikedom är girighet i praktiken, att om man inte är girig är man inte heller rik. Om man inte är girig står man inte ut med att ha överflöd på ägodelar utan skänker mer än gärna bort det till dem som lider nöd. Jesus hjälper oss gärna med detta.

Rikedom är stöld

Du skall inte stjäla. (2 Mos 20:15)

   De tidiga kristna predikade att rikedom är stöld och att gåvor till de fattiga är att ge tillbaka vad man har stulit från dem. Kyrkofadern Ambrosius skrev: ”Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget, som du ger tillbaka till honom”. Han sade även: ”Naturen skapar gemensam rikedom. Stöld skapar privat rikedom.” Basileios den store skrev: ”När någon tar en mans kläder kallar vi honom för en tjuv. Och någon som skulle kunna klä den nakne men inte gör det – skall inte han förtjäna samma namn? Brödet i din skål hör till den hungrige, kappan i din garderob hör till den nakne, skorna du låter ruttna hör till den barfota, pengarna i ditt förråd hör till den nödlidande.” Johannes Chrysostomos instämde: ”Rika äger de fattigas ägodelar, även om de införskaffat dem hedervärt och lagligt.” Även senare helgon som Vincent de Paul berättade att när han gav bröd till tiggare gick han ner på knä och bad dem att förlåta honom.

   Det är nog en sund inställning. Vad har vi för rätt att äga överflöd medan de hungrar? Ingen svälter frivilligt, anledningen till att folk har för lite är att några andra har tagit för mycket. Vi bör inte förvänta oss ett tack från dem vi ger bistånd till, de bör förvänta sig ett förlåt av oss.

   Det är inte så många rika som inser att de är tjuvar. Den vanliga definitionen av stöld är att man direkt tar något från någon annan, och det har de flesta aldrig gjort. Men är det inte stöld att även vägra lämna tillbaka det någon annan har stulit, som Basileios påpekar? Och är det inte stöld att betala alldeles för lite för en vara? Bibeln är rätt sträng mot dem som lurar andra för ekonomisk vinning.

   Ni skall inte göra orätt när ni dömer i fråga om längd, vikt eller rymd. Rätt våg, rätta vikter, rätt efa, rätt hin-mått skall ni ha. (3 Mos 19:35-36)

   Herren avskyr två slags vikter, falsk våg är av ondo. (Ords 20:23)

   Vore jag rättfärdig om jag tillät orätt våg och falska vikter i väskan? (Mika 6:11)

   Jeremia ropar verop över dem som inte låter arbetarna få bra villkor:

   Ve den som bygger sitt hus med orättfärdighet och sina salar med orätt, som låter sin nästa arbeta för ingenting och inte ger honom hans lön. (Jer 22:13)

   Lagen säger också att det är en synd att inte ge dem bra villkor:

   Du skall inte göra orätt mot en fattig och nödställd daglönare, vare sig han är en av dina bröder eller en av främlingarna som finns i någon stad i ditt land. Varje dag skall du ge honom hans lön före solnedgången, eftersom han är fattig och längtar efter sin lön. Han kunde annars ropa till Herren mot dig och synd skulle då vila på dig. (5 Mos 24:14-15)

   Det är inte svårt att inse att dagens läge med enorma ekonomiska klyftor bygger på att några har stulit från andra någon gång i historiens lopp. Om alla hade betalat alla det varan kostade att producera skulle det aldrig bli några skillnader mellan rika och fattiga, möjligtvis skulle de som arbetat hårdare blivit lite rikare än andra. Men anledningen till att Afrika är den fattigaste kontinenten idag är inte att afrikaner är latare än andra utan att de har blivit utsugna av främst västerlänningar (ironiskt nog är det vi i väst som är latast, vi har kortast arbetsdagar och längst semestrar).

   Vi i väst är så rika på grund av att vi koloniserade andra länder, utvann deras rikedomar och satte upp murar så att de inte skulle få ta del av vår industriella revolution utan bara bekosta den. Vi har tagit mer från tredje världen än vad vi någonsin kan räkna till. Och här kommer det sjuka: idag är det länder i tredje världen som har skulder till oss!

   Multinationella företag och industrier tömmer u-länderna på resurser med hjälp av arbetare som har samma förhållanden som slavar, och använder sedan resurserna till att skapa produkter i sitt eget land som de säljer i u-länderna för skräckpriser. Fattiga länder töms på pengar genom att utländska företag kommer in som ger överskotten till sina egna rika chefer. Är inte allt detta stöld?

   Genom att vi handlar av dessa företag bidrar vi till stölden av de fattiga länderna. Och även om vi inte handlar av dem kan vi stödja dem i det tysta genom att inte höja rösten mot deras förtryck. Och även om vi gör detta kan vi fortfarande ha del i stölden av de fattiga om vi är rika. De som har brist på tillgångar har det inte frivilligt, och våra rikedomar är till för att ges till dem. Den rikedom vi får av Gud är stöld om vi inte ger den vidare. Det enda vettiga vi kan göra med våra tillgångar är att ge tillbaka dem till deras rättmätiga innehavare – de fattiga!

Rikedom är mord

Du skall inte mörda. (2 Mos 20:13)

   Som jag skrev förut leder fattigdomen i världen till att massvis med människor dör. Man beräknar att drygt 16 000 barn svälter ihjäl varje dag. Barn under fem år. Det är ofattbart. Och vi kan inte ignorera det, även om vi skulle vilja. Inser du vilket enormt ansvar som ligger på dig nu när du vet om detta? För dina pengar kan rädda några av dessa barns liv – om du spenderar dem rätt. Om du istället struntar i dem och spenderar dina pengar som kunde räddat deras liv på något annat som egentligen inte behövs – då är du skyldig till mord. I urkyrkan anklagades kristna för mord av sina trosfränder om de ägt extra mat samtidigt som någon svalt ihjäl i deras område. Naturligtvis fick han eller hon förlåtelse, men först efter en lång botgöring som visade på ånger för sin rikedomstörst.

   Om fattigdomen bara bestod av att människor hade det lite jobbigt, om bistånd bara gick ut på att göra livet bekvämare för människor, då hade det inte varit så farligt om man lade någon krona då och då på lyx och underhållning. Men nu är det människors liv som står på spel. Du kan avgöra om dina pengar ska bidra till någons överlevnad eller inte. Pengar är makt, och även om vi gillar den makten (det är därför man vill vara rik) så kan den vara riktigt jobbig när man tänker på hur grovt man har misskött den.

   Jakob var väl medveten om att rika är mördare:

   Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom skall förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna. Se, den lön ni undanhållit arbetarna som skördade era åkrar, den ropar, och skördearbetarnas rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd på jorden. Ni har gött er på slaktdagen. Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom, och han gjorde inget motstånd mot er. (Jak 5:1-6)

   Jakob skriver i helig vrede mot de rikas mördande. Likt GT:s profeter predikar han domsord mot dem. Uttrycket ”Herren Sebaot” (”Härskarornas Herre”) används bara två gånger i NT och för tankarna tillbaka till profeternas språkbruk. Ord som ”Ni har samlat skatter i de sista dagarna”, ”Ni har levt i lyx och överflöd på jorden”, ”Ni har gött er på slaktdagen” är inte stillsamma konstateranden av fakta utan profetiska domsanklagelser över de rikas synd. Arbetarna som bygger upp de rikas egendom lider på grund av att deras arbetsgivare har undanhållit dem lön (och hur sant är inte detta idag då barnarbetare och urfattiga bönder får slava på högst orättvisemärkta plantage?). Jakob gör klart att anledningen till att rika kan bygga upp en så stor förmögenhet är att de betalar sina arbetare för lite; om de hade betalat vad arbetet var värt så skulle de inte få så stort överflöd själva. Men de rikas guld och rikedomar kommer att förgöras, och till slut kommer de stå framför Herren Sebaot utan någonting utom åtalet: Mord av de oskyldiga (”rättfärdig” är samma ord som ”oskyldig”) som inte ens gjorde motstånd: de fattiga.

   Profeten Hesekiel säger att det är en synd att ha överflöd på mat: ”Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige.” (Hes 16:49). Här har vi alltså svart på vitt att det är synd att äga mer än sitt dagliga bröd. Varför? Jo, för då ”hjälper man inte den nödställde och fattige”, då låter man dem svälta fast man kunde ha gett dem av sitt matöverflöd. Det vore skillnad om de inte kunde hjälpa de fattiga, men nu när de hade överflöd av mat innebar det att de hade resurser som kunde räddat livet på dem. När de behåller dessa resurser för sig själva, samlar dem på hög och skapar ett överflöd av mat, mördar de dem genom att låta dem svälta ihjäl. Detta är synd.

   Rika har blod på sina händer. Våra pengar kan rädda liv, men när vi istället lägger dem på vår egen njutning och bekvämlighet dödar vi människor som vi inte ens vet namnen på. Självklart skulle vi aldrig kunna döda alla dessa människor om vi stod öga mot öga med dem, men genom att medvetet isolera oss från de fattiga, genom att ständigt fokusera på annat och låta bli att tänka på dem, klarar vi av att lägga pengar på annat än att rädda deras liv. Gud gillar inte det. Skördearbetarnas rop har nått Herren Sebaots öron, den Allsmäktige vet om de fattigas situation och hur vi har behandlat dem. Han vet vad vi är skyldiga till. Ibland är det inte kul att vara rik.

   Som tur är förlåter Han oss all vår synd och erbjuder oss ett nytt liv i Hans försyn där Han genom att styra våra liv ser till att vi behandlar varandra med kärlek och barmhärtighet. Alla är syndare, alla är mördare, alla förtjänar helvetet. Gud vare tack för att Han ens övervägde att förlåta oss! Han älskar oss även om vi är mördare, och Han ger oss chansen till ett nytt liv där vi istället för att mörda spenderar våra dagar åt att ge liv till människor.

Rikedom är (farligt nära) avgudadyrkan

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. (2 Mos 20:3)

   Jag skulle inte vilja säga att rika kristna är avgudadyrkare. Många, många har en djup, kärleksfull relation till Jesus. Men faktum är att Rikedomen är en avgud, och det är farligt att beblanda sig med avgudar, om det än bara gäller en småsak som att äta kött tillägnat dem (1 Kor 10:20). Det bästa sättet att hålla sig obesmittad av Mammon är att avfärda all mammon runt omkring en och inte vara rik.

   Som sagt, jag säger inte att rika kristna inte är kristna, utan snarare att Jesus fortfarande inte har tagit över den ekonomiska delen av deras liv. De vänsterprasslar med Mammon då och då. Om man låter Jesus vara Herre över hela ens liv, inklusive ens plånbok, då blir man lik Honom, och Mammon blir tvungen att fly hals över huvud. Men så länge man är rik och besatt av girigheten är man farligt nära att bli en avgudadyrkare.

   Döda därför era begär som hör jorden till: otukt, orenhet, lidelse, lusta, och girigheten som är avgudadyrkan. (Kol 3:5)

   Ni skall veta att ingen otuktig eller oren eller girig - en sådan är en avgudadyrkare - skall ärva Kristi och Guds rike. (Ef 5:5)

   Bibeln talar om och om igen om rikedomens lockelser. Det är en av de största anledningarna den ger till att kristna inte ska vara rika: rikedomen lockar bort en från den sanna tron, som går ut på att visa kärlek till sina medmänniskor. Ofta beskrivs rikedom som lika hemskt för de rika som för de fattiga som drabbas av deras egoism, eftersom rikedom ofta lockar en bort från tron.

   I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. (1 Tim 6:10)

   I liknelsen om såningsmannen säger Jesus att det finns fyra sorters människor: de som tar emot Ordet och låter det bära frukt, de som vägrar ta emot det, de som tar emot det med glädje men som sedan avfaller på grund av förföljelse eller prövning, och de som tar emot det men som kväver det på grund av bekymmer, rikedom och njutningslystnad (dvs. att vilja njuta).

   Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt. (Luk 8:14)

   Rikedomen är ett allvarligt hinder i relationen med Gud. Vi har redan studerat verserna i Bergspredikan där Jesus säger att rikedomen förblindar oss från att se Gud. Det är farligt att befinna sig i ett sådant tillstånd för länge, man avfaller lätt till att dyrka mammon. Och även om man har kvar tron som rik så hindrar Mammon den från att fullständigt blomma ut. Notera att Jesus säger att ”tistlarna” har en tro som inte bär frukt. ”Frukt” i Bibliskt språkbruk är tro som sätts i gärningar (Matt 3:8; 7:15-20, Joh 15:4). Är man rik sitter man på resurser som skulle kunna användas i kärleksfulla gärningar till de fattiga som vittnar om Guds kärlek. Om man envisas med att inte använda dessa resurser till att hjälpa de nödlidande spelar det ingen roll hur stark tro man tror sig ha – den är begränsad, för om den hade varit stark hade den påverkat den ekonomiska delen av ens liv också.

   Rika kristna har alltså inte en fullkomlig tro – tvärtom, de är farligt nära att förlora den. Men ju mer man fokuserar på Gud desto mer tröttnar man på mammon och har inga problem med att göra sig av med TV, böcker och smink om det hjälper de fattiga. Ju mer man håller blicken fäst vid Jesus, ju mer blir man förälskad i Hans rikedomsbekämpning.

PS: Att vi inte ska vara rika betyder inte att vi ska vara fattiga. Bibeln säger: "Ge mig varken fattigdom eller rikedom, men låt mig få den mat jag behöver. Annars kan jag bli så mätt att jag förnekar dig och säger: 'Vem är Herren?' eller så fattig att jag stjäl och vanhelgar min Guds namn." (Ords 30:8-9). Att vara rik är att äga mer än det nödvändigaste, att vara fattig är att äga mindre än det nödvändigaste. Vi ska äga det nödvändigaste och bekämpa både överflödet och undernäringen.