Kryphål
Det är alldeles uppenbart att kristna inte kan vara rika. Självklart är detta oerhört svårt för rika kristna att acceptera, och man lusläser Bibeln för att finna någon vers som skulle kunna tyda på att kristna visst kan vara rika. Det är egentligen sorgligt. Anledningen till att man granskar Bibeln på sådana argument är inte för att man på något vis har blivit uppenbarad av Gud att kristna kan vara rika, eller att man vill hjälpa sina medmänniskor, utan det är enbart för att skydda sina egna ekonomiska intressen. Så du som söker efter Bibelverser som tyder på kristen förmögenhet – tänk efter om det är för att du vill tjäna Gud eller för att du vill ha kvar din egen rikedom.
Rika i Gamla Testamentet
Om Gud inte vill att vi ska vara rika, hur kommer det då sig att gudfruktiga personer i Gamla Testamentet var rika? Är det inte samma Gud i GT och NT?
Självklart är det det, och GT är Guds ofelbara Ord lika väl som NT, men förekomsten av rika i GT säger ingenting om huruvida kristna ska vara rika eller inte.
Gud uppmanar hela tiden Israels barn att de ska dela med sig. Han säger aldrig att de ska behålla de rikedomar de får av Honom för sig själva, utan att de ska dela med sig till de fattiga och hjälpa de nödlidande. Job var en man som ägde mycket, men samtidigt var han oerhört engagerad i bistånd. Han sade: ”Har jag nekat de fattiga vad de önskat eller låtit änkans ögon försmäkta? Har jag ensam ätit mitt bröd, utan att den faderlöse fått äta av det? Nej, från min ungdom har jag uppfostrat honom som en far, och från första stund har jag tagit mig an änkor. Har jag sett någon förgås utan kläder, eller en fattig utan något att skyla sig med? Har inte hans hjärta välsignat mig och fick han ej värma sig i ull från mina lamm? … Satte jag mitt hopp till guldet, kallade jag det rena guldet min förtröstan? Gladdes jag över att min rikedom blev stor och att min hand förvärvade så mycket?” (Job 31:16-20, 24-25). Job var en känd och mäktig man, men enligt Job 29:7-16, 21-25 så berodde det på att han var så passionerad för de fattiga. Ja, allt tyder på att Jobs jobb var biståndsarbetare, han var den som tog hand om änkorna och de faderlösa. Återigen får vi inte förväxla vad felet med rikedom är. Det är att själv njuta av sitt överflöd och spendera det på saker man egentligen inte behöver. Att däremot inte förtrösta sig på guldet utan spendera det på bistånd och fattigdomsbekämpning, det kan ingen klandra en för. Det är inget fel att äga en biståndsorganisation, hur mycket den än omsätter.
Man får heller inte glömma att de personer som är rika i GT är herrar och kungar. Mäktiga män som har fler än sig själva att tänka på. Det går egentligen inte att applicera deras rikedom på vår. Nu för tiden menar vi med ”kungen är rik” att han själv har mycket tillgångar på sitt eget lilla konto. Förr menade man att hans land hade goda skördar och att han kunde försörja sitt hov och sitt folk. Det är som att idag säga att staten har mycket pengar, bara att då bestod staten av en person: kungen. GT:s kungar hade ett helt folk att försörja, och dessutom ett gäng hustrur och tjänare – detta gällde även herrar som Job och patriarkerna. De rika i GT hade fler att försörja än sig själva, och när deras rikedom växte hade de allt fler att försörja, som det står i Pred 5:10. När det står att t ex Abraham var rik innebar det inte att endast han satt på sin pengahög utan att han kunde försörja hela kommuniteten av fruar, tjänare och slavar med mat för dagen, bara det att kommuniteten tillskrevs hans namn. Skriften säger: ”De livsmedel Salomo för varje dag behövde var: trettio korer [ca 10 800 liter] fint mjöl och sextio korer [21 600 liter] vanligt mjöl, tio gödda oxar, tjugo valloxar och hundra får förutom hjortar, gaseller, dovhjortar och gödda fåglar.” (1 Kung 4:22-23). Jag är osäker på om han åt upp allt det själv.
Dock finns det även exempel på när kungar spenderade mer resurser på sig själva än mat och kläder. När de gjorde detta syndade de. Personerna i GT är inte syndfria. Vill man ha facit på hur man till fullo följer Guds bud ska man se på den Syndfrie (och Han var inte rik). Man kan inte bara peka på att någon i Bibeln gjorde så och så, i så fall kan man rättfärdiggöra polygami och slaveri på det sättet. Man måste kunna förklara teologiskt varför de kunde vara rika, och varför det säger att vi ska vara det idag. 5 Mos 17:17 säger klart och tydligt att kungar varken ska skaffa sig flera hustrur eller mycket silver och guld. Ändå gör många kungar det i GT. Även de mest gudfruktiga personer i GT var syndare. Det är på Jesus och Hans lära som man ska ha fokus.
Dessutom är de rika i GT förhållandevis få. Det är i stort sett bara patriarkerna och kungarna. Fokus i GT går ganska snabbt över från kungarna till profeterna. De levde i askes och enkelhet. Öknen är deras hemvist, gräshoppor är deras föda. De kom oftast från samhällets nedre skikt (Amos var herde) och profeterade domsord från Herren mot rika som inte brydde sig om de nödlidande. Om vi vill leva som någon i GT, vad gör att vi väljer de rika kungarna snarare än de fattiga profeterna som vägrade ta emot pengar för sin verksamhet (2 Kung 5:16)?
Man kan inte heller blunda för NT:s syn på rikedom. GT och NT är en oskiljaktig enhet, och Bibelord som Matt 6:19, Luk 3:11; 6:24, 1 Tim 6:8-9 och Jak 5:1-6 gör det omöjligt för en kristen att vara rik. Vi måste försöka harmonisera GT och NT med varandra, och eftersom NT så tydligt säger att vi inte ska vara rika räcker det inte med lösryckta Bibelcitat ur GT för att ”bevisa” att kristna kan vara rika.
För Bibelstudier av fler av GT:s Bibelord om rikedom, se ”Framgångsirrläran” och ”Predikaren” i nästa sektion.
”Jag kan leva i överflöd”
Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist. (Fil 4:12)
Detta är rika kristnas favoritvers. Varje gång man diskuterar ekonomi med dem hänvisas det till Fil 4:12. Men det är alltid viktigt när det gäller Bibeln att inte ta verser ur sitt sammanhang. Vi måste se helheten.
Paulus hade en tid innan han skrev detta brev varit nödlidande. Det står inte exakt hur nödlidande, men det är mycket möjligt att det var livshotande, i alla fall farligt för hälsan. Av någon anledning hade han brist på det mest nödvändiga, och han hade det mycket svårt. Då skickar filipperna en gåva till Paulus, som gör att han tar sig ur sitt svåra läge. Han skriver då Filipperbrevet där han i kapitel 4 tackar för gåvan. Men det är ett ganska speciellt tack. Även om han är tacksam poängterar han att han klarade sig som nödlidande ändå, Guds försyn gör att han kan leva i misär lika väl som i välstånd.
Det har glatt mig mycket i Herren att ni till slut har låtit er omtanke om mig blomma upp. Visst tänkte ni redan förut på mig, men då hade ni inte något tillfälle att visa det. Jag säger inte att jag har saknat något, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. Men ni gjorde väl som hjälpte mig i mitt svåra läge. (Fil 4:10-14)
Tonvikten ligger inte på att Paulus kan leva i överflöd utan att han kan lida brist. Vem som helst kan leva i överflöd. Det är inget svårt. Däremot är det en bragd att klara sig när man lider brist. Paulus var en fattig missionär som blev ofrivilligt rik genom filippernas frikostighet. Och samtidigt som han är tacksam för deras givmildhet påpekar han att han klarar sig lika bra när han lider nöd. Han har lärt sig att vara nöjd med det han har, även om det är pyttelite. Allt förmår han genom Gud som ger honom kraft.
Detta är ett exempel på den kristna indifferenta hållningen. Eftersom vi ska se allt som en gåva från Gud ska vi beakta lycka likvärdigt med olycka, rikedom likvärdigt med fattigdom, eftersom allt har ett syfte och allt händer oss för att Gud har en plan med det. Likaså ska vi vara helt godtyckliga när det gäller människor och behandla dem lika, och inte älska någon mer än någon annan utan älska alla våra nästa som oss själva. En underbar text som handlar om detta finns i ökenfädernas tänkespråk: ”Abba Antonius sade: En dag satt jag hos abba Arphat. Då kom en jungfru dit. Hon sade: ’Fader, jag har fastat i tvåhundra veckor och bara ätit sex av veckans dagar, jag har lärt mig Gamla och Nya Testamentet. Vad har jag kvar att göra?’ Den gamle svarade: ’Är klander som en ära för dig?’ Hon sade: ’Nej.’ Han fortsatte: ’Är nederlag som en seger, är främlingar likvärdiga med föräldrar och brist med överflöd?’ Hon sade: ’Nej.’ Den gamle slutade med att säga: ’Alltså har du bedragit dig själv. Gå iväg och arbeta ty du har ju ingenting.’” Det spelar ingen roll hur mycket systematisk teologi vi har läst eller hur mycket vi har späkt oss själva om vi fortfarande inte är helt indifferenta som kristna. Vi ska inte betrakta det ena tillståndet eller personen som mer eller mindre värd än det andra, inte värdesätta rikedom som bättre än fattigdom.
Paulus säger inte i Bibeltexten att kristna ska vara rika ibland och fattiga ibland utan att kristna förmår att vara fattiga lika väl som rika. Att man förmår vara rik är inget nytt, alla klarar av att leva i överflöd. Men tack vare Guds försyn kan vi leva enkelt också, och då behöver vi inte överflödet. Då kan vi dela med oss av det åt de fattiga. Med tanke på att Paulus annorstädes säger att man som gudsman ska hålla sig borta från rikedomen och istället dela med sig (1 Tim 6:11,18) är det inte svårt att lista ut vad han gjorde med sitt överflöd som han fått av filipperna: han delade med sig åt de fattiga. Och det finns ingen anledning till varför vi inte skulle göra likadant.
Kvinnan med balsamflaskan
När Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom en kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt upp flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. Några blev upprörda och sade: "Varför detta slöseri med oljan! Den hade man kunnat sälja för mer än tre hundra denarer och ge åt de fattiga." Och de grälade på henne. Men Jesus sade: "Låt henne vara! Varför oroar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. Hon har fullgjort sin uppgift. I förväg har hon smort min kropp till begravningen. Amen säger jag er: Överallt i världen där evangeliet predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne." (Mark 14:3-9)
På grund av kulturella olikheter är det svårt att greppa hur värdefull den här oljan faktiskt är. Men en denar var ungefär vad en arbetare tjänade för en dags arbete, och oljan var värd 300 denarer. Det kvinnan gör här är ungefär som att idag hälla ett par kilo saffran över någons huvud (även om det skulle uppfattas som kränkande snarare än generöst).
Om överflöd är fel, om vi bara ska nöja oss med det nödvändigaste och inte utnyttja lyxprodukter, vad betyder då den här berättelsen? Syndar Jesus när Han säger att det är okej?
Jag tror den här texten tar upp något väldigt viktigt när det gäller kristet bistånd, och det är att resurser spenderade på Jesus inte är bortslösade. Lägg dock märke till hur kraftfullt lärjungarna reagerar. Direkt när någon slösar med lite lyx blir de upprörda och tänker på de fattiga. Sådan mentalitet saknas hos många kristna idag. Dock lugnar Jesus ner dem när de ”grälade på henne” och säger åt dem att låta henne vara. Hon har gjort en god gärning mot Honom, hon har fullgjort sin uppgift: att smörja Hans kropp till begravningen. Jesus är på väg att ta sig an den största och mest påfrestande uppgiften i mänsklighetens historia. De fattiga kommer lärjungarna alltid ha hos sig, men Jesus kommer snart att lämna dem. Kvinnan ska inte klandras för sin handling utan tvärtom så kommer det att berättas om henne överallt där Evangeliet drar fram (och mycket riktigt finns berättelsen om henne i alla fyra evangelierna).
Det är lite knivigt att tillämpa den här berättelsen idag. Jesu ord har gått i uppfyllelse: vi har en del fattiga att ta hand om, och så kommer det förbli tills Han kommer tillbaka, men själv är Han inte här. Vi kan inte hälla nardusolja över Hans huvud. Så vad är det texten vill säga, varför vill Jesus att berättelsen om denna kvinna ska bli så känd inom kyrkan?
Jag tror som sagt att budskapet är mycket enkelt: resurser spenderade på Jesus inte är bortslösade. En kyrka med mycket biståndsarbete faller ofta för frestelsen att tona ner det andliga och lägga mindre fokus på Gudstjänsterna och bönerna för att hinna med ännu mer diakonalt arbete. Det är något vi måste undvika. Glöm aldrig att det är Jesu förtjänst att vi har gripits av en sådan kärlek till de fattiga. Utan Honom skulle vi aldrig komma på tanken att sälja allt vi äger. Och glöm aldrig att Han är en mirakelgörande Gud som inte har så stora problem med ekonomin. Vad gör det att man häller ut en flaska nardusolja över Hans huvud – Han kan trolla fram tio flaskor om det skulle behövas! Han mättar +5000 pers med ett barns matsäck, Han tar fram pengar ur munnen på en fisk! Ekonomi är inget problem för Jesus, Han fixar lätt de saker vi behöver när vi ber om det. Men när vi skär ned på bönen och skippar Bibelläsningen för att ägna ännu mer energi och tid åt det diakonala – då halshugger vi oss själva (Ef 4:15). Vi arma syndare klarar inte av att arbeta i egen kraft. Vi måste förlita oss på Honom som säger att vår Fader inte slänger ner stenar när vi ber Honom om bröd (Matt 7:9-11).
Men som sagt är det lite svårt att definiera hur man häller olja på Jesu huvud idag. Är det att lyxa till kyrkan, bygga stora katedraler med massiva guldkors och häftiga, glittrande Gudstjänster? Eller är det att tjäna Herren med mission och profetiska handlingar? Med tanke på att resten av Evangeliet predikar fördömande av mammoniserade församlingar bör man tolka kvinnans handling som det senare. Jesus säger inte att kvinnans handlande är ”okej” för att Han tycker att Han förtjänar lite lyx utan för att det är en profetisk handling inför Hans begravning.
Vi ska alltså inte fira nattvard färre gånger i månaden av ekonomiska skäl, eller göra Gudstjänsten kortare bara för att ägna mer tid åt fattigdomsbekämpning. Oljan kan likaväl innebära tjänsten och gemenskapen i allmänhet som rena materiella ting i tjänsten, som det heter i Skriften:
Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans. Det är som när den dyra oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg, och ner över kragen på hans dräkt. (Ps 133:1-2)
Det är en frestelse att ha färre och kortare sammankomster för att arbeta mer diakonalt. Vi kan frestas till att be mindre och arbeta mer. Men det är nödvändigt att vi både ber och arbetar, för själva orkar vi inte i längden. Att våga lita på att Gud kan ge manna åt folket och inte snåla när det gäller det andliga, är en nödvändig del av att vara beroende av Honom. Vi måste kunna lita på att även om brödet och vinet i Nattvarden och vattnet i Dopet är resurser som skulle kunna användas på andra sätt är det inte bortslösat när vi utdelar sakramenten i ande och sanning.
Det är precis som i Gamla Testamentet när David ägnade allt sitt guld, silver och ädelstenar till att bygga templet, och uppmanade folket att göra likadant (1 Krön 22:14; 29:1-9). Även om Gud var nöjd med sitt tabernakel och kunde klarat sig utan det där templet så var det en hedervärd gåva. Det hade varit en helt annan sak om David hade spenderat de pengarna på sig själv. Samma sak gäller när tusentals tjurar och får offrades på Guds altare. Det kan ses som dåraktigt slöseri på resurser i ett land med fattigdom, men Gud själv hade lovat att så länge de offrade till Honom och inte till någon annan skulle Han se till att deras jord fick gröda och att de fattigas munnar mättades. Dessutom poängterade Han rätt ofta att det egentligen inte är offer Han vill ha utan barmhärtighet, och att Han inte bryr sig om offer om man inte bryr sig om de fattiga (Ords 21:3; Hos 6:6; Matt 12:7).
Budskapet i Mark 14:3-9 är alltså att vi inte ska rädas över att bränna resurser på Gud när vi är engagerade i fattigdomsbekämpning, utan lita på att Han har kontrollen och kan arbeta genom andra medan vi samlar kraft hos Honom. Budskapet är inte att vi själva ska smörja oss med nardus och gotta oss i lyx, och inget tyder på att vi heller bör smörja in ens någon helig pryl i nardus när Jesus inte längre är kvar hos oss (de behöver inte smörjas för sin begravning).
Åh, just det, det finns folk som tolkat Jesu ord om att de fattiga alltid kommer vara hos oss som att bistånd inte är något vi behöver engagera oss särskilt mycket i eftersom jobbet aldrig kommer bli klart, men det är som att skära ner på sjukvården för att folk alltid kommer vara sjuka. Det folk missar är Jesu löfte om att de fattiga alltid kommer vara hos oss. Denna världens härskare kommer alltid se till att det finns nödlidande, men kyrkan ska vara ett ställe som tar emot de fattiga och sörjer för dem.
Huruvida Jerusalemförsamlingens ekonomi var exemplifierande
Som sagt vittnar Apostlagärningarna om att Jesu bud om att vi ska sälja allt vi äger följdes bokstavstroget i den allra första kristna församlingen i Jerusalem. Vissa rika kristna påstår att det bara var en liten grupp frivilliga som sålde allt, inte alla kristna. Säger inte Apg 4:36-37 och 5:1-11 att det fanns kristna som inte sålt allt de ägde efter allt-säljandet i Apg 2? Och antyder inte samma Bibelord att allt-säljande var något frivilligt?
Dock tror jag inte Lukas ljuger när han säger att ”alla” sålde allt och hade allt gemensamt i Apg 2:44 och 4:34. Att Barnabas och Ananias och Safira inte hade sålt allt när resten hade gjort det beror på att församlingen växte, om alla sålt allt den ena dagen kom nya nästa dag som inte hade gjort det. Och självklart var det frivilligt att sälja allt – det var ingen kommuniströrelse som tvingade på folk ekonomisk utjämning mot deras vilja! Men det motsäger inte att alla gjorde det, det kan inte motsäga att alla gjorde det om vi inte påstår att Lukas ljuger, även om det är svårt för oss rika att förstå hur så många kan göra något sådant frivilligt. Det var lika frivilligt att sälja allt som det var frivilligt att be, gå till kyrkan eller sluta slåss; det var en naturlig del av det kristna livet och man uppmanade till det eftersom Jesus själv hade sagt att man skulle göra så.
Det man brukar peka på för att försvara ståndpunkten att det var något frivilligt som alla inte skulle göra är Apg 5:4 då Petrus säger till Ananias: ”Var inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte pengarna dina?” Men detta säger inte att Petrus inte tyckte att Ananias skulle gett allt. Tvärtom, han är ju arg på honom för att han inte gett allt han fick för egendomen, att han försökte lura församlingen. Ananias hade själv makten över sina pengar, och när han valde att lura församlingen istället för att ge allt syndade han. Det Petrus vill säga är att Ananias hade ansvaret över sina pengar, han kunde ha valt att inte luras. Det hade varit bättre att han behöll alla pengar, girig som han var, än att han försökte se generös ut genom att luras. Men det säger naturligtvis inget om att det inte skulle vara allra bäst om han gav allt! Det säger inget om att apostlarna inte ville att alla kristna skulle göra det! Vi ska ge frivilligt utan tvång, men naturligtvis ska vi sträva efter att kunna ge så mycket som möjligt frivilligt (mer om detta i kapitlet ”I kärlek, inte av tvång” i nästa sektion).
Att det var alla som sålde allt där i Jerusalem är uppenbart. Då påstår många rika kristna att allt-säljandet bara var en Jerusalem-företeelse som inte var tänkt att praktiseras i andra församlingar. Den första församlingens ekonomi var inte menat att vara exemplifierande för andra församlingar. De påstår att Jerusalemborna sålde allt på grund av att Jesus hade sagt att Jerusalem skulle förstöras (vilket det gjorde år 70), och därför var allt-säljandet en investering för framtiden, när de väl sålt hus och åkrar, som ändå skulle förgås, hade de en lätt packning för flykten som skulle ske år 70. Den allt-säljande församlingen var en Jerusalemföreteelse, det står ingenstans i Nya Testamentet om att de andra församlingarna gjorde det. Och vittnar inte bl. a. 2 Kor 8-9 om att Jerusalems församling hamnade i ekonomisk kris och var tvungen att ta emot nödhjälp från andra församlingar? Är allt-säljande verkligen en bra idé om det leder till att församlingen hamnar i ekonomiskt nödläge?
Detta är naturligtvis ett gripande efter teologiska halmstrån i rädsla för att släppa sin egendom. Om anledningen till att lärjungarna i Jerusalem sålde allt var att Jerusalem snart skulle gå under hade det naturligtvis stått det. Nu ger Apostlagärningarna en annan anledning: de var ett hjärta och en själ, de älskade varandra, och då är det den mest självklara saken i världen att dela tillgångarna rättvist gemensamt. Om de sålde allt bara för att egendomarna ändå skulle förstöras så småningom, varför hade de allt gemensamt? Denna teori kan som mest förklara allt-säljandet, men inte egendomsgemenskapen. Jesus sade att lärjungarna skulle sälja allt för att de skulle ge pengarna till de fattiga, inte för att tillgångarna kommer ta slut. Vi tänker så egocentriskt: ”Varför ska jag sälja allt? Jo för att jag kommer förlora det ändå när Jerusalem går under!” men Jesus säger: ”Du ska sälja allt därför att de fattiga svälter!”
Gällande om andra församlingar sålde det de ägde har vi redan studerat några av de urkristna källor som visar att så var fallet. Och i stort sett alla epistlars författare skriver att man inte ska leva för pengar, att girighet är synd, att rikedom är mord och att kristna inte kan vara rika. När församlingen vandrade ifrån den rätta läran får den skarp kritik av någon apostel, exempelvis sade Paulus åt Timoteus att tillrättavisa de kristna i hans församling som var rika.
Vi bör inte alls vara förvånade av att epistlarna inte nämner allt-säljande, eftersom allt-säljande är en engångsföreteelse som genomförs vid församlingens födsel. Den enda förteckningen vi har av en församlings grundande i Bibeln är just den i Apg 2. Epistlarna skrevs till dem som varit kristna länge, inte till o- eller nyomvända. Allt-säljandet hade redan blivit gjort och lämnats bakom. Nu gällde det för församlingen att bevara den nya ekonomin.
Självklart är det absurt att påstå att den första församlingen inte var exemplifierande. Ursprunget till vilken rörelse som helst är oerhört viktig. Att vi har de böcker som vi har i Nya Testamentet beror på att de är de tidigaste och mest autentiska. Lukas förteckning över hur den första kristna församlingen såg ut väger väldigt tungt när man diskuterar hur församlingen ska se ut idag. Det är helt taget ur luften att påstå, som vissa rika kristna gör, att Lukas beskriver Jerusalemförsamlingens ekonomi för att det de gjorde var så unikt och spektakulärt: ”Nämen hoppsan! Vad håller de på med? Det här var ju inget Jesus uppmanade dem att göra! Jag måste skriva upp det här på inte bara ett ställe utan två i min dokumentation om den första kyrkan för skojs skull, inte för att andra församlingar ska få för sig att de också bör göra detta, utan bara för att det är så spektakulärt!” Varför skrev Lukas Apostlagärningarna överhuvudtaget? För att vi ska ha något att läsa som godnattsaga? Nej för att vi ska se hur Kristi kyrka ska utformas, för att vi ska få utmanas till att forma den som apostlarna, de som mött Kristus personligen, formade den. De omsorgsfulla redogörelserna i Apg 2 och 4 är inte små parenteser utan dokumentationer över att lärjungarna praktiserade det som Jesus uppmanade dem att göra i Luk 12:33.
Det är särskilt ironiskt när mina pentekostala och karismatiska bröder påstår att Jerusalemförsamlingen inte var exemplifierande. Vår teologi bygger ju på att det var just det den var! Det karismatiska undret som skedde den första pingsten nämns omväxlande med egendomsgemenskapen, och Lukas gör ingen skillnad på den. Allt-säljandet dokumenteras mitt ibland nattvard, bön, evangelisation, under och tecken och annat som ska känneteckna en kristen församling. Det görs ingen åtskillnad: allt detta är apostoliskt och Bibliskt.
Att Jerusalem hamnade i en ekonomisk kris är om något ett desperat försök att skjuta budet om allt-säljande ifrån sig. Från det att Jerusalem-församlingen grundades till att Paulus organiserade insamlingen till den gick det ca 25 år. En hel del kan hända på den tiden. Det är som att säga att Jesus besökte templet innan sin korsfästelse för att Han besökte templet som tolvåring. Det låter vettigt, men vid närmare betraktelse har det inte någon som helst koppling alls.
Egentligen är det löjligt att påstå att den ekonomiska krisen orsakades av egendomsgemenskapen. En församling kan hamna i nödläge även om den inte har allt kollektivt. Ekonomin går inte sämre när man äger allt gemensamt, den blir bara rättvisare fördelad.
Vi får inte heller glömma att den ekonomiska krisen ledde till något bra. Som alltid när det gäller Gud vänds prövningarna och kriserna till något gott. Eftersom Jerusalemförsamlingen hade en gudomlig sorts ekonomi var den mer fokuserad på Gud och mottaglig för Hans syften, och då låter Han dess ekonomi gå i kras för att uppliva de andra församlingarnas ekonomi. Paulus biståndsprojekt enade församlingarna och gjorde dem generösa. Vi må rysa när vi tänker på ekonomiska kriser, men för Gud var det en god investering i att få sina barn att utöva bistånd.
Vi vill tala om för er, bröder, vilken nåd Gud har gett församlingarna i Makedonien. Fastän de varit hårt prövade, har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom gjort dem överflödande rika på uppriktig hängivenhet. De har gett efter sin förmåga, ja, över sin förmåga och helt frivilligt, det kan jag intyga. Mycket enträget bad de oss om nåden att få delta i hjälpen åt de heliga [i Jerusalem]. Och de gav inte bara det vi hade hoppats, utan sig själva gav de, först och främst åt Herren och sedan åt oss, efter Guds vilja. (2 Kor 8:1-5)
Jerusalems ekonomiska kris gjorde att Makedoniens församling gladeligen ägnade sig åt bistånd. De gav mer än de förmådde bara för att gläda sina bröder i Herren. Och efter en sådan biståndssatsning fanns det knappast kvar några rika i församlingen efteråt. Ledsen, men Jesu bud gäller alla församlingar, inte bara Jerusalems. Vi ska alla utrota fattigdomen och rikedomen inom oss, och utrota fattigdomen och rikedomen på annan plats genom att bedriva bistånd och tillrättavisa rika kristna via brev.
Goda förvaltare
En teologisk lära som ibland missförståtts och missbrukats är förvaltarskapstanken. Den säger att vi är förvaltare åt Gud, och att vi ska använda det vi äger i Hans tjänst. Det är ju helt riktigt. Men denna lära har ibland åberopats av rika kristna som ett argument till att de inte behöver sälja allt. Om vi är förvaltare åt Gud behöver vi inte göra oss av med grejorna, eller hur? En förvaltare äger saker åt en annan, vilket innebär att vi ska äga saker.
Till detta brukar man citera en av Jesu liknelser där Han talar om goda förvaltare som tar hand om sin herres pengar (Matt 25:14-30). Här menar man sig ha beviset för att vi har en skyldighet att investera bra och göra oss rika med hjälp av de pengar Gud har gett oss, och man menar sig även ha bevis för att Jesus inte förespråkar att alla ska dela lika på resurserna, eftersom förvaltaren som i slutet av berättelsen inte investerade sina pengar blir av med dem för att sedan se hur de pengarna ges till den som investerade bäst (v. 24-30).
Jag måste erkänna att här spricker min tes! Här är motargumentet över alla andra! För det är ju alldeles uppenbart att liknelser ska tolkas bokstavligt. Inte handlar det om att pengarna skulle symbolisera något annat, typ andliga gåvor, bara för det är en liknelse, nej så dumt, att denna liknelse betyder att vi har en skyldighet att investera som kristna är lika uppenbart som att innebörden i liknelsen innan (Matt 25:1-13) är att vi ska ha facklor tända när Jesus kommer.
Nej, allvarligt talat, även om liknelsen handlade om pengar (vilket den inte gör, sjukt dålig liknelse i så fall) så säger den inget om att rika kan eller ska vara kristna, eftersom rikedom inte definieras av att tjäna mycket pengar, som vi redan gått igenom. Det är varken rätt eller fel att tjäna mycket pengar, vad som avgör om det är rätt eller fel är hur man använder dem.
Så Matt 25:14-30 kan inte åberopas som argument till att vi som förvaltare ska vara rika. Faktum är att andra Bibelställen pekar på att vi som förvaltare inte kan vara rika, eftersom rikedom innebär att vi låser in de resurser vi fått av Gud för oss själva istället för att ge dem till de fattiga. Problemet med de rika kristnas resonemang gällande förvaltarskapstanken är att de vägrar inse att vi förvaltar våra grejor på ett riktigt bra sätt när vi säljer dem och ger pengarna till de fattiga. Om vi ska förvalta våra ägodelar åt Gud bör vi använda dem som Han vill. Och Han vill uppenbarligen att vi ska sälja dem så att vi kan mätta svältande människor. Visst ska vi använda våra saker i Herrens tjänst, men många saker kan inte användas i den tjänsten annat än genom att man säljer dem. Hur tjänar man Gud med en skateboard eller en Picassotavla? (Mer om det i ”Lärjungarnas båt”).
Jesus hade en lyxig livklädnad
Ibland har jag hört rika kristna som desperat förnekar att Jesus var fattig och säger att Han var stenrik istället. Eftersom Han uppenbarligen inte ägde några prylar (Han hade ju ingen vagn direkt med sig där Han fraktade ägodelar) så belägger man sitt påstående med att Jesu livklädnad inte hade några sömmar, utan var vävd i ett enda stycke (Joh 19:23). Detta, menar man, var något endast rika hade råd med, det bars av fint folk som kungar, domare och präster. En sömlös livklädnad var dåtidens frack.
Var man har fått att detta plagg skulle vara en lyxvara ifrån har jag ingen aning om. Det som avgjorde ett klädesplaggs lyxighet var dess färg (purpur och guld var status) och eventuella inbroderade ädelstenar – inte hur den var sydd. Och detta applicerade man på manteln, inte på livklädnaden. Livklädnaden var det vanligaste plagget på Jesu tid, dåtidens t-shirt. Den kunde vara vävd på många olika sätt. Hade man en tillräckligt bred vävstol kunde man väva den i ett enda stycke. Men det finns inga belägg för att detta bara skulle vara förbehållet fint folk. Ärligt talat var det lyxigaste plagg Jesus hade på sig nog snarast den purpurröda mantel som soldaterna satte på Honom tillsammans med törnekronan (Joh 19:2)...
Dessutom fanns det ett profetiskt syfte med Jesu sömlösa livklädnad – att Skriften skulle uppfyllas. Texten där livklädnadens uppbyggnad nämns lyder: ”Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade dem i fyra delar, en åt varje soldat. Också livklädnaden tog de. Men den var utan sömmar, vävd i ett enda stycke, uppifrån och ända ner. Därför sade de till varandra: ’Vi skall inte skära sönder den utan kasta lott om vem som skall få den.’ Ty Skriften skulle uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna.” (Joh 19:23-24). Om livklädnaden hade varit hopsydd av flera delar hade soldaterna rivit sönder den och delat tygbitarna mellan varandra såsom de gjorde med de andra plaggen. Men eftersom den var sömlös uppfylldes Skriften.
Vi vet inte var Jesus fick sin livklädnad ifrån – jag antar att Gud inte tycker att vi ska bry oss så mycket om det heller. Han vill att vi ska gå ut och arbeta för Honom istället för att hitta kryphål för att inte göra det (så att vi kan gotta oss i vår rikedom). Kanske fick Jesus livklädnaden som gåva av en lärjunge, kanske kom den ner till Honom från himlen – kanske vävde Han den själv. Gud vet. I vilket fall som helst var dess syfte att uppfylla en profetia, inte att Jesus skulle skryta med vilka fina kläder Han hade.
Sackeus sålde inte allt!
När man tror sig täppt igen alla kryphål som finns dyker ständigt nya, mer långsökta, upp. Jag hörde nyligen en rik kristen peka på att tullindrivaren Sackeus (han som satt i trädet) proklamerade att han skulle ge hälften av det han ägde till de fattiga, och Jesus var nöjd, trots att Sackeus var stenrik (se Luk 19:1-10). Detta är ett ypperligt exempel på hur man tar en text ur sitt sammanhang. Sackeus hela citat är: ”Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubbelt tillbaka” (Luk 19:8). Om han hade gett allt (utom det nödvändigaste) skulle han inte ha några pengar kvar till att återbetala dem han bedragit fyrdubbelt. Det är alltså rimligt att dra slutsatsen att hälften av det han ägde plus det han hade lurat folk på gånger fyra var i stort sett allt han ägde. I vilket fall som helst, om han behöll tron var han med när de första kristna sålde allt de ägde i Apg 2 och 4.