Framgångsirrläran

Framgångsteologi, eller trosförkunnelse som den kallas av dem som predikar den, går ut på att man får framgång som kristen. Har man den perfekta tron bekräftar Gud det med att man får framgång på livets alla områden. Inklusive det ekonomiska området. Framgångsteologer menar på fullaste allvar att man blir rik som kristen, att rätt tro ger stor plånbok.

   Det många inte vet är att Paulus tar upp framgångsteologin i ett av sina brev och mosar den. I 1 Tim 6 skriver han om falska profeter som sprider irrläror:

   Om någon ger en falsk undervisning och inte håller sig till vår Herre Jesu Kristi sunda ord och till den lära som hör till gudsfruktan, så är han högmodig och begriper ingenting. Han har bara en sjuklig lust att diskutera och strida om ord. Sådant väcker avund, kiv, smädelser och misstankar och leder till ständiga tvister mellan människor som är fördärvade i sitt sinne och har vänt sig bort från sanningen, och som menar att gudsfruktan är en god affär. (1 Tim 6:3-5)

   Japp, ni läste rätt! De ”som menar att gudsfruktan är en god affär”. Framgångsteologer. Om man menar att tron ger framgång, att den lönar sig ekonomiskt, då är man fördärvad i sitt sinne och har vänt sig bort från sanningen. Dock finns det ett uns av sanning i framgångsteologin, som Paulus påpekar i verserna direkt efter:

   Ja, gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning. Vi har ju inte fört något med oss in i världen, inte heller kan vi ta med oss något härifrån. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det. (v. 6-8)

   I en mening får vi framgång som kristna. Evigt liv är ju ingen nitlott precis. Och eftersom arbetaren är värd sin mat, eftersom Gud försörjer oss när vi följer Honom, så kan man mycket riktigt säga att det är en vinning att följa Honom. Men den vinningen ligger inte i prylar och pengar i överflöd utan i att man är nöjd, att man har ett ”förnöjt sinne”. Nöjd med vadå? Jo, mat och kläder, har vi det ska vi vara nöjda med det. Gud försörjer oss med existensminimum, och är vi nöjda med det har vi fått god lön.

   Framgångsteologin är slug därför att den likt de bästa lögner till stor del är sann. Det är inget snack om att Gud förmår ge sina barn rikedom i överflöd. Men frågan är inte om Han kan göra det utan om Han alltid, automatiskt, gör det, om det är en lagisk följd av att vara Hans barn, och om anledningen till att Han gör det är att man ska vältra sig i lyx medan många andra av Hans barn svälter. Gud kan ge oss mycket pengar att handskas med – men då för att spendera dem på fattigdomsbekämpning, själva ska vi nöja oss med mat och kläder. Om man vill vara rik som kristen är man ute på helt fel spår. Vi ska leva i enkelhet.

   Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du gudsman, håll dig borta från sådant! (v. 9-11)

    Framgångsteologin leder till fördärv och undergång. De som vill bli rika, vilket framgångsteologer vill (om de inte ville det skulle de inte varit så sugna på och så glada för ekonomisk välsignelse), har lurat sig själva. Varken Jesus eller apostlarna eller någon annan av de tidiga kristna var rika. Först på 200-talet började kristendomen sprida sig till rika som vägrade släppa sina ägodelar, och då kom klosterrörelsen som motreaktion på det. Hur ironiskt är det inte att en teologi som predikar att man blir rik om man har den rätta tron har dykt upp i en religion där det från början predikades att den rätta tron gjorde det omöjligt för en att vara rik!

   Framgångsteologer och andra rika kristna brukar faktiskt rätt ofta citera 1 Tim 6:10. De pekar på att Paulus säger att det är kärleken till pengar som är roten till allt ont – inte pengar i sig själva. Och det är ju sant, pengar är bara ett verktyg, om pengar var roten till allt ont skulle det inte kännas så kul att ge mycket pengar till Läkarmissionen. Men att det är kärlek till pengar som är roten till allt ont och inte pengar i sig är inget argument för att kristna kan vara rika. Rika har kärlek till pengar. För om rika inte älskar pengar – varför behåller de något de inte älskar? Varför behåller de något som kan rädda tusentals människors liv om de ger bort det? Om rika inte vill vara rika, vilket Paulus säger är syndigt i 1 Tim 6:9 (”bli rika” och ”vara rika” är samma ord på grekiska), då är de inte rika länge till! Om det är fel att vilja vara rik, då ska man som kristen inte vilja vara rik. Och om man inte vill vara rik – hur kan man då vara rik? Om man säger ”Jag är rik, men jag vill inte vara rik”, ser man då inte till att göra sig av med sin rikedom? Genom att skriva ”De som vill bli rika” inkluderar Paulus även de som inte var rika som lockades av framgångsteologernas läror – men att säga ”Se, Paulus säger att det är fel att vilja vara rik men inte att det är fel att vara rik” är dåraktigt. Rika vill vara rika, annars skulle de inte vara rika, annars skulle de sälja allt. Detta har vi redan gått igenom i ”Inställningsteologi”.

   Framgångsteologer har kärlek till pengar, roten till allt ont, hade de inte det skulle de ge bort alla sina pengar till dem som inte fått smaka på så mycket framgång i sina liv. Även om framgångsteologer själva inte skulle erkänna det så har de ett starkt begär efter pengar, och det leder bara till lidande i slutändan, det kommer att straffa sig självt. Framgångsteologi leder inte till så varaktig framgång.

   Gud har makt att ge oss mer än ekonomisk framgång som gåva. Han sänder ofta prövningar och lidanden för att stärka vår tro. Han kan sända oss in i fattigdom för att vi ska vara beroende av Honom. Framgångsteologer brukar peka på Bibelord som 1 Sam 2:7: ”Herren gör fattig och han gör rik, han ödmjukar och han upphöjer” och använda dem som stöd till sin förmögenhet. Men då har man missat vad dessa Bibelord vill säga. Sammanhanget till 1 Sam 2:7 är: De mätta måste tjäna för bröd, men de hungriga hungrar inte mer. Den ofruktsamma föder sju barn, men den som fick många söner tynar bort… Herren gör fattig och han gör rik, han ödmjukar och han upphöjer. Han reser den ringe upp ur stoftet, ur dyn lyfter han upp den fattige för att sätta honom bland furstar. (1 Sam 2:5-8) Gud vill ha rättvisa, och Han räds inte för att vända de sociala och ekonomiska strukturer vi har upp och ner – de fattiga upphöjer Han och de rika ödmjukar Han. De fattiga får festa medan de rika får fasta. Och de som predikar att man blir rik om man har tillräckligt stark tro kommer Han visa vilka förödande konsekvenser deras teologi innebär.

   Något som det talas mycket om i kristna kretsar är Guds välsignelse på livets alla områden. Denna teologi är nära besläktad med framgångsteologin. Gud välsignar ens liv när man söker sig till Honom – andligt, kroppsligt, ekonomiskt.

   Det är helt och hållet sant att Gud vill och kan välsigna oss, men Han gör det på olika sätt. Han kan som sagt välsigna oss andligt med prövningar som stärker vår tro. Men Han kan också välsigna oss ekonomiskt. Det är skillnad på att bli rik och att vara rik, att få rikedom är inget fel, felet ligger i att man behåller den för sig själv. För när vi får välsignelse av Gud, ska vi välsigna andra. Skriften säger ju: ”ni [skall] välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse.” (1 Pet 3:9). Detta innefattar även ekonomisk välsignelse. Vi ska välsigna våra medmänniskor med de tillgångar Gud har gett oss – och det är inte något vi inte behöver göra om vi inte vill. Gud välsignar oss ekonomiskt för att vi ska göra detsamma, om vi behåller överflödet för oss själva är vi skyldiga till mord. Paulus förklarar att vi får ekonomisk välsignelse av Gud för att vi ska kunna ge vidare till nödlidande:

   Gud har makt att låta all nåd överflöda till er, så att ni alltid och under alla förhållanden har nog av allting och kan ge i överflöd till varje gott verk. Skriften säger: ”Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet”. Han som ger såningsmannen säd till att så och bröd till att äta, skall ge er säd och mångdubbla den och låta er rättfärdighet bära god skörd. Då blir ni rika på allt och kan vara frikostiga i allt, och det kommer att föra med sig att man tackar Gud när vi överlämnar gåvan. (2 Kor 9:8-11)

   När man pressar framgångsteologer på vad det egentligen är det de predikar brukar de citera 2 Kor 9:8 och säga ”Gud vill att vi ska ha det bra och Han välsignar sina barn ekonomiskt, men självklart ska vi också ge till behövande. Det är inget fel att vara rik, för har man mycket kan man ge mycket, som det står i 2 Kor 9:8.” Förutom motsägelsen att man kan ha mycket och samtidigt ge mycket, som vi redan gått igenom, låter ju resonemanget ganska vettigt. Kruxet är bara att medan Jesus ser ”ha det bra” som att ha mat och kläder ser framgångsteologerna det som att ha villa, volvo och vovve tillsammans med platt-TV, stereo, armbandsur med diamantvisare, ett blänkande kors av guld runt halsen och en nystruken slips. Om man var inställd på att välsigna snarare än att få välsignelse skulle man inte stå ut med att äga sådana saker. Det finns nog ingen framgångsteolog (tror jag) som inte ger till välgörenhet, många av dem ger nog tionde, men där tar det stopp. Deras biståndsgivande är snarare en skenmanöver för att de inte ska bli stämplade som giriga snarare än att de brinner för de fattiga. För om de verkligen älskade de fattiga skulle de inte stå ut med att äga så mycket överflöd som de gör.

   Det Paulus säger i 2 Kor 9:8-11 är att Gud ger oss mat för dagen och mer därutöver för att vi ska vara frikostiga och ge bistånd. Bibelcitatet i vers 9 syftar inte på Gud utan på ”den rättfärdige”, Paulus visar alltså att bistånd är något gott enligt Skriften. När Gud ger oss överflöd ska vi ägna oss åt det. Varför låter Gud resurserna gå genom oss, varför ger Han säden inte till de fattiga direkt? Jo, för att Hans namn ska bli ärat, för att de fattiga ska ”tacka Gud” när de får gåvor av oss, för att vi ska bli missionärer som inte bara predikar i ord utan i handling.

   När framgångsteologer använder 2 Kor 9:8 för att försvara att de behåller överflöd för sig själva misstolkar de versen helt. Meningen är att när Gud ger oss överflöd är det för att vi ska ha det allra nödvändigaste och ge resten till de fattiga. Faktum är att en not i Folkbibeln säger att versen även kan översättas till: ”Gud har makt att låta all nåd överflöda till er, så att ni genom att alltid vara nöjda med lite under alla förhållanden skall ge i överflöd till varje gott verk”. Syftet med att Gud ger oss överflöd är alltså att vi skall göra detsamma, själva ska vi bara nöja oss med lite. Det handlar inte om att Gud ger oss överflöd för att vi själva ska välja hur mycket vi ska behålla och hur mycket vi ska ge bort, anledningen till att Han gör det är att vi ska nöja oss med mat och kläder och ge bort resten. Paulus skriver ju i kapitlet innan: ”Just nu kommer ert överflöd att avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det lika för alla”. Syftet med att Gud ger oss överflöd är att vi ska avhjälpa andras brist, för att det till slut ska bli lika för alla.

   Gud kan mycket riktigt ge oss mycket pengar för att vi ska dela med oss, men för det första måste Han inte det bara för att man har en stark tro, för det andra är syftet att man ska tjäna Honom och spendera pengarna på att rädda liv, inte på att själv gotta sig i gåsleverpastejen. Gud vill att alla ska dela lika på tillgångarna, Han vill ha ekonomisk utjämning (2 Kor 8:13-15). Och oavsett hur länge världens BNP växer kommer det aldrig att bli så att alla har varsin villa, volvo och vovve. Gud har ett syfte med att ge oss överflöd. Och det syftet är att vi ska ha tillräckligt av det nödvändigaste, mat och kläder, och kunna ge resten till dem som inte har det.

   Framgångsteologer brukar ivrigt predika att ”Abrahams välsignelse är vår välsignelse” och peka på 1 Mos 18:18. Med detta menar de sig ha Bibliskt stöd för den automatiska ekonomiska välsignelse de predikar, dvs. att man automatisk får mycket pengar om man tror på Gud. Men den välsignelse som omtalas i 1 Mos 18:18 är inte ekonomisk välsignelse, utan den välsignelse som rättfärdighet genom tro innebär. Paulus skriver ju: ”Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade.” (Gal 3:8) Alltså innebär Abrahams välsignelse rättfärdiggörelse genom tro.

   När Petrus predikade: ”Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: I din avkomma skall alla folk på jorden välsignas.” (Apg 3:25), talade han då om att Gud vill ge judarna mycket pengar? Nej, Abrahams välsignelse är att vända sig bort från sina onda gärningar (inklusive girighet): ”För er först och främst har Gud låtit sin tjänare träda fram, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar.” (v. 26)

   Ett annat Bibelställe framgångsteologer brukar peka på för att bevisa att lydnad automatiskt följs av ekonomisk välsignelse är 5 Mos 28. Det är dock en grov miss att applicera en text riktat till ett helt folk på en individ. Håll med om att det är stor skillnad på att ett helt land får ekonomiskt uppsving och att en person får det. Dessutom talar inte texten om de lyxprylar och underhållningsprodukter framgångsteologer packar på sig utan om mat för dagen. Om man följer Guds bud kommer grödan bli god och skörden kommer inte slå fel: man kommer få tillräckligt med mat och kläder helt enkelt. Och mat och kläder är skäligt att vi får. Det som blir över ska vi dela med oss av till omkringliggande riken (5 Mos 28:12).

   Dessutom kan man diskutera huruvida vi verkligen kan uppfylla alla Lagens bud, vilket är kravet för att vi ska få de välsignelser 5 Mos 28 talar om. Ett visst Romarbrev påstår att vi inte kan det. Den bästa välsignelse vi kan få är Abrahams välsignelse gällande rättfärdiggörelse genom tro, och när vi väl vet att vi kommer till Himlen blir materiella prylar värdelösa och man vill bara använda dem som verktyg till att välsigna andra med.

   En annan vers framgångsteologer ivrigt citerar är Pred 5:18, men den tar vi senare, i kapitlet ”Predikaren”.

   Framgångsteologer brukar även grunda sitt påstående om att all välsignelse från Gud innebär rikedom på verser ur Ordspråksboken som 10:22; 22:1 och 8:18, 20-21. Men nog finns det många välsignelser som inte innebär rikedom, Abrahams välsignelse inte minst. Den rikedom Guds välsignelse ger kan vara andlig lika väl som materiell, vilket sammanhanget till Ords 8:18 visar (8:19 lyder: ”Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld, det jag ger är bättre än utvalt silver”).

   Man har även använt Ords 10:22 som argument för att all rikedom är Guds välsignelse, att man är rik bara på grund av att Gud har välsignat en. Att då påstå om de tidiga kristna att rikedom är stöld är totalt vrickat (därmed har framgångsteologerna motbevisat de första kristna – grattis). Men Ords 10:22 säger inte att all rikedom är välsignelse från Gud, utan att när rikedom väl är välsignelse från Gud lägger egen möda inget därtill, precis som Gud säger i 5 Mos 8:17-18. Dessutom är en alternativ översättning (som de flesta engelska översättningar har) ”Herrens välsignelse leder till rikedom, och Han lägger inte till någon olycka”. Det handlar inte om att man inte kan bli rik på något annat sätt än genom Guds välsignelse.

   När vi får rikedom har vi inte oss själva att tacka, men det är skillnad på att få och att producera. Om vi själva eftersträvar rikedom och skaffar oss den genom att låta arbetare jobba för alldeles för lite lön är det stöld. Gud kan ge oss mycket pengar, men det är för att vi ska ge dem vidare och ära Honom genom vår generositet – behåller vi dem är det stöld. När vi får rikedom av Gud ska vi vara tacksamma liksom Paulus var tacksam till filipperna, men vi ska ta vår del av mat och kläder och sedan ge bort resten. Vi ska vara tacksamma att få den men avsky att behålla den.

   Det finns rikedom som man kan införskaffa sig på annat sätt än genom Guds välsignelse. Hitler var t ex ganska rik, men jag är osäker på om hans rikedom var gudomligt sanktionerad, och om hans framgångar gällande judeutrotningen berodde på att han hade en stark tro (det finns texter av honom som visar att han var kristen, om än han och hans kompisar efter ett tag övergick till en ockult religion). Vi kan få rikedom av Gud som en gåva, men vi kan införskaffa oss rikedom genom stöld från de fattiga också. Och om vi inte ger gåvan vi fått av Gud vidare till de fattiga är det stöld från dem, eftersom syftet med Guds gåva är att vi ska ta vår del av existensminimum och ge den vidare enligt 2 Kor 9:8.

   Även om Gud ger oss rikedomen är det vi som avgör vad vi ska göra med den. Han vill att vi ska spendera den på fattigdomsbekämpning, om vi då spenderar den på oss själva gör vi inte det Han vill. Även om Salomos rikedomar kom från Gud gör verser som 1 Kung 10:14 mig osäker på om hans rikedom till sist var så gudomligt sanktionerad. Trots att Guds avsikter var att han skulle rusta upp landet och utrota fattigdomen i det med sina rikedomar ledde de till att han blev högmodig, dyrkade avgudar och lade tunga bördor på folket, dvs. lät dem jobba hårt för lite lön.

   Att man kan bli rik och framgångsrik även fast man inte tror på Gud utan tvärtom avskyr Honom vittnar bl a Ps 73:12 om: ”Så är det med de ogudaktiga, det går alltid väl för dem och deras rikedom växer.” Detta är en vers framgångsteologer av någon anledning brukar undvika att citera.

   Man kan fundera på hur en irrlära som framgångsteologi dyker upp egentligen – varken Jesus eller apostlarna eller någon annan av de tidiga kristna var ju som sagt rika, så hur skulle då en stark tro innebära att man blir rik? Framgångsteologer brukar ibland hävda att de visst var rika fast det inte står det (ett exempel på hur de belägger det behandlades i ”kryphål”), de brukar ibland peka på att Paulus jobbade som sadelmakare, Petrus som fiskare och Jesus som snickare (även om Han inte jobbade som det under sin verksamhet gjorde Han det innan sitt dop, se Mark 6:3), följaktligen hade de jobb, följaktligen var de rika. Öh? De flesta av världens fattiga har jobb, de är inte rika för det. Det enda NT berättar om är att de första kristna var rika andligen och hade mat för dagen, men inte står det någonstans att de ägde mer än mat och kläder för det. Naturligtvis kan man ha jobb som kristen, men man ska ge bort det man inte behöver av lönen till de fattiga.

   I kontrast till framgångsteologin borde vi predika motgångsteologin. Om allt går väl och bra och alla berömmer och ser upp till oss – då har vi hamnat snett (Luk 6:26). Men när allt går trögt och vi blir utsatta av demoniska attacker och alla ser ner på oss och behandlar oss som jordens avskum (1 Kor 4:13), då går vi korsets väg. Jesus var inte så framgångsrik enligt världens sätt att se på det när Han hängde på korset, men andligt sett vanns en seger större än alla andra. Så ska det också vara för oss, i svagheten är kraften störst (2 Kor 12:7-10), och när folk behandlar oss som mindre värda har vi nått långt. Det är när vi tjänar Herren som bäst som satan mest försöker förstöra för oss.

   Jag tror att Gud kan göra mycket gott även genom framgångsteologer. Om man var tvungen att vara syndfri för att ta emot Guds gåvor så skulle ingen kunna göra det. Men det är mycket synd att de så starkt betonar att kristna inte bara kan utan ska vara rika. Det är sorgligt att de blivit så tätt sammanbundna med det karismatiska, många tänker på girighet och egoism när de tänker på karismatiker, just på grund av framgångsteologerna. En ny väckelse med motgångsteologi, sälj-allt-predikningar och ett starkt fokus på den hemlöse Frälsaren skulle kanske städa upp lite av den nidbild folk har fått av Jesu efterföljare och återuppliva urförsamlingens ekonomiska strukturer.