Lärjungarnas båt

Även om Jesus och apostlarna levde i enkelhet hade de ändå en del grejor. Till exempel en båt, som de tog sig över Gennesarets sjö med, och även… eh… nä, båt var nog det enda jag kan komma på. Men de hade en båt åtminstone. Är inte det utöver mat-och-kläder-gränsen? Kunde man inte sålt den och gett pengarna åt de fattiga?

   Förmodligen gjorde apostlarna det i samband med hela kyrkans allt-säljande som beskrivs i Apg 2. Men faktum kvarstår att lärjungarnas liv inte innebar att de aldrig rörde något som inte stavades mat och kläder. De ägde även andra saker som tjänade Guds Rike. Även om vi ska nöja oss med existensminimum kan vi även äga – gemensamt förstås – saker som används i tjänsten för Gud och människor. Jag tror till exempel att det var en investering när Paulus gick och köpte bläck för att skriva Romarbrevet. Vi ska nöja oss med mat och kläder för oss själva, men det säger inget om att vi får spendera resurser på andra. Faktum är att det är det vi måste göra, spendera resurser på andra alltså, om vi har mer än mat och kläder. Mammon, rikedomen, kan faktiskt användas till goda syften, även om den är orättfärdig, men bara om man ger bort den.

   Jesus sade också till sina lärjungar: "Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne blev beskylld för att förskingra hans egendom. Då kallade han honom till sig och sade: Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare. Då tänkte förvaltaren: Vad skall jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag inte och tigga skäms jag för. Jo, nu vet jag vad jag skall göra så att man tar emot mig i sina hem, när jag får avsked från min tjänst. Och han kallade till sig dem som stod i skuld hos hans herre, en efter en, och frågade den förste: Hur mycket är du skyldig min herre? Han svarade: Hundra fat olja. Förvaltaren sade till honom: Ta ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio. Sedan frågade han en annan: Och du, hur mycket är du skyldig? Han svarade: Hundra tunnor vete. Då sade han till honom: Ta ditt skuldebrev och skriv åttio. Och hans herre berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.

   Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut. Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? Och om ni inte varit trogna i fråga om det som tillhör en annan, vem vill då ge er vad som tillhör er? Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Luk 16:1-13)

   Även om skuldavskrivning ingår i fattigdomsbekämpning och den här liknelsen mycket väl kan handla om att vi ska hjälpa de fattiga med våra tillgångar så tror jag att den också vill säga att vi kan använda rikedomen till att skaffa vänner som tar emot oss i de eviga boningarna på andra sätt än skuldavskrivning. Pengar spenderade på mission, själavård, undervisning etc. är inte bortkastade. Även om det inte är fattigdomsbekämpning bekämpar vi människors andliga fattigdom (inte den fattigdomen som är beroende av Gud utan den fattigdomen som är utan Gud).

   Vi ser här att mammon kan användas till goda syften om man inte behåller den. Om man inte har kvar sin rikedom för sig själv utan spenderar den på goda saker så använder vi den till att göra gott. Om vi behåller rikedomen och är rika syndar vi, eftersom vi då spenderar mer på oss själva än mat och kläder, men om vi ger bort den till goda ändamål förvaltar vi den på ett bra sätt. Det är alltså uppenbart att när vi får rikedomar av Gud ska vi inte behålla dem utan ge bort dem och göra gott. Och detta goda kan innefatta fattigdomsbekämpning såväl som mission, själavård, undervisning etc.

   Vi kan alltså även lägga några slantar på tjänsten inför Herren. Jag antar att det är så jag försvarar mitt datoranvändande just nu. Men detta kan lätt göras till ett kryphål. Somliga av er tänker ”Yes! Då kan jag fortsätta ha kvar roliga prylar och strunta i mat-och-kläder-gränsen och säga när någon frågar att de tjänar Gud på ett eller annat vis. Jag kan säga att min underhållning tjänar Gud eftersom Han vill att jag ska vara glad och att mina fina, dyra kläder tjänar Gud eftersom Han vill att jag ska vara fin och så vidare…” Många gör så, man kan nästan försvara allt med frasen ”Gud vill att vi ska ha det bra”, vare sig det gäller smink, oxfilé, playstation, yacht, kokain eller atombomber. Och ingen kan hindra en att göra så. Det är bara när man brinner för de fattiga som man inser vad som egentligen kan räknas in som redskap i tjänsten för Herren och vad man kan klara sig utan.

   Dock är det som sagt viktigt att inse att dessa arbetsredskap är till för att tjäna andra – inte en själv. Om vi har något utöver mat och kläder som vi spenderar på oss själva är det synd. Vår mammon ska gå åt till att göra gott mot andra och tjäna andra: dels i fattigdomsbekämpning, dels i annat arbete. Men man kan inte kalla prylar för utseendet, bekvämligheten och underhållningen för en ”lärjungarnas båt”, eftersom de spenderas på en själv. Deras resultat kan fås på andra sätt som är gratis, därför klarar man sig utan dem. De prylar rika har för sig själva är i huvudsak sådana som spenderas på en själv; dem måste man göra sig av med som kristen. Vi ska nöja oss med mat och kläder. Men när det gäller att betjäna andra kan vi använda redskap, vilket apostlarna som sålt allt de ägde gjorde.

   Dock är det självklart det allra nödvändigaste i arbetet som vi ska använda, vi ska inte mammonisera och lyxa till våra redskap. Fiskebåtar brukade inte vara särskilt stylade, och bläcket Paulus använde var knappast smält silver. Vad som kan räknas som det enklaste och nödvändigaste i varje situation är svårt att säga på förhand, och det är därför denna punkt lämnas till den enskilde individen att med Andens hjälp identifiera vad man kan klara sig utan. Återigen måste man handla i kärlek till de fattiga. Man bör alltid noga tänka igenom om det finns något billigare men fortfarande lika väl fungerande alternativ i arbetet.

   Dock, när man tänker efter, krävs det så himla mycket saker i tjänsten för Herren egentligen? Jag nämnde mission, själavård och undervisning ovan. Behövs det så värst mycket prylar till det? Idag skaffar vi oss massvis med redskap och verktyg för att bedriva verksamhet. Vi nöjer oss inte med en Bibel när vi undervisar utan skaffar oss mängder av teologiska böcker, tidskrifter och även filmer. När vi missionerar samlar vi in massvis med pengar för att skaffa oss effektiv utrustning. Jag vet att många av de stora missionsorganisationerna gör gott, men det kan kännas lite onödigt när de spenderar enorma summor på akrobatik, eldslukning och karnevaler för att få uppmärksamhet och på drama, film och rockkonserter för att budskapet ska kännas ”träffande”. Behövs det verkligen? I Matt 10:7-10 säger Jesus åt lärjungarna att absolut inte ta med sig pengar eller något annat när de går ut för att missionera.

   Snälla nån, i allt när det gäller mission, själavård och undervisning så går det ju ut på att snacka med folk. Det behöver man inga prylar för. När det gäller sånt är det i första hand vår tid och energi vi ägnar åt Herren, men behöver vi egentligen pengar för att vara social? Jag tror vi ofta överdriver vad som räknas som lärjungarnas båt, och jag tror att vi ofta använder den till nöjesturer snarare än arbete, och jag tror att vi ofta låter bli att sälja den när den spelat ut sin roll. Materiella ting kan användas till mycket gott i utbredandet av Guds Rike, men djävulen kan få oss att uppskatta dem själva snarare än deras syfte. Vi bör alltid vara på vakt så att vi inte plötsligt tittar på roliga klipp på youtube istället för att skriva våra teologiska artiklar.

   Vi får heller inte glömma bort att Gud är vår försörjare och att det är Han som ska fixa vilka grejor vi ska använda i tjänsten. Vi behöver inte oroa oss för att sälja exempelvis datorn när den spelat ut sin roll och tänka ”Men tänk om jag behöver den i framtiden”. Om Gud vill att vi ska använda en dator så kommer Han att ge oss en. Vi måste lära oss att lita på Honom.

   I allt när vi tjänar Herren så ska de materiella tingen bara vara vad de är – redskap. Det vi ska ha fokus på är Gud själv. Om vi använder båten för att tjäna Herren kommer vi inte så långt så länge Herren sover i den (Mark 4:35-41). Likaså spelar det ingen roll hur coola redskap vi har om vi handlar i egen kraft, vi måste lyda Herrens instruktioner, hur knäppa de än tycks vara (Luk 5:1-11). När vi lärt oss det är vi beredda att lämna allt och följa Honom (Luk 5:11).