Allt?

Det jobbigaste med kravet ”sälj allt du äger” är ordet allt. Måste man verkligen sälja allt? Räcker det inte med bara det man inte behöver, allt förutom mat och kläder?

   Saken är att i teorin gör det ju det. Syftet med att de rika ska sälja allt de äger är inte att de själva ska lida nöd utan att det ska bli jämvikt, Gud vill inte att någon ska ha mindre eller mer. Han vill ha ekonomisk utjämning.

   Detta [att ni ska ge bistånd] säger jag inte för att andra skall få det bättre och ni få det svårt, utan för att alla skall ha det lika. Just nu kommer ert överflöd att avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det lika för alla, som det står skrivet: Den som samlade mycket fick ingenting över, och den som samlade lite led ingen brist. (2 Kor 8:13-15)

   Meningen med att kristna ska ge bistånd är att alla ska ha det lika. Sverige bedriver inte bistånd för att till slut bli ett u-land utan för att Sverige och u-länderna (i teorin) ska hamna på samma ekonomiska nivå till slut. Likaså när det gäller vårt enskilda bistånd är syftet inte att vi inte ska ha något kvar utan att vi och de vi ger till (i teorin) ska hamna på samma ekonomiska nivå till slut. Vi ska fortfarande ha kvar mat och kläder, det nödvändigaste.

   Och då borde man ju egentligen sälja det överflödiga men behålla det nödvändigaste. Varför uppmanade då Jesus oss att sälja allt, varför sålde lärjungarna i Apg 4:34 inte bara saker man inte behöver utan också saker som hus och åkrar?

   Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde. (Apg 4:34-35)

   När kristna sålde allt de ägde lade de ner betalningen för apostlarnas fötter, och så distribuerades pengarna tillbaka till dem, åt var och en efter vad han behövde. Dessa pengar kunde de kristna sedan köpa mat, kläder och hus för. När man sålt allt blev man inte tomhänt, utan man fick en viss summa pengar tillbaka som räckte till det man behövde. Alla andra i gemenskapen fick också en sådan summa. Syftet med allt detta är naturligtvis ekonomisk utjämning. Ingen av dem led längre någon nöd. Man hade med Guds hjälp i ett slag utrotat både rikedom och fattigdom. Man ägde allt gemensamt, och kallade inte det man ägde för sitt.

   Vitsen med allt-säljande är inte att vi för all framtid ska sluta använda materiella ting. Läran att det materiella i sig är något ont är obiblisk gnosticism. Kristna i Jerusalem ägde hus där de höll sina gudstjänster även efter att de sålt sina hus (se t ex Apg 12:12). Skillnaden mellan före och efter säljandet var att man nu ägde husen gemensamt. Och inte bara husen, utan allt annat också.

   Varför då gå denna omväg? Varför kan man inte behålla sitt hus istället för att sälja det för att sedan köpa det? Varför sålde de kristna i Jerusalem nödvändiga saker när de ändå fick pengar igen av apostlarna att köpa nödvändiga saker för? Man kan väl behålla det man ändå tänker köpa sedan?

   Jo, Gud är så smart att Han har räknat ut att det inte riktigt funkar så enkelt i praktiken. Rika plockar inte bara på sig saker i allmänhet utan lyxiga saker. De hus rika har är oftast större, ”finare” och glamorösare än vad som egentligen är nödvändigt. De kläder rika har på sig har design och märken som gör tyget flerdubbelt dyrare än vad det egentligen behöver vara. Kom ihåg att för de kristna i Jerusalem var detta en omvändelsegärning – det var en av de första sakerna som de gjorde efter att ha omvänt sig från sin synd. Och som ogudaktig syndare tänker man ofta annorlunda än som kristen, därför upptäckter man som nyfrälst ofta hur mycket av det vi har som är onödigare än det vi behöver. Även om vi skulle kunna behålla våra grejor så är det alltför ofta så att de är långt lyxigare och värdefullare än andra likadana varor på marknaden. Detta gör att genom att sälja dem istället för att behålla dem och köpa oss en billig produkt av samma typ får vi ett överskott som kan ges till de fattiga.

   Berättelsen om den rika unge mannen avlutas med:

   Petrus sade till honom: "Se, vi har lämnat allt och följt dig." Jesus sade: "Amen säger jag er: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv. Men många som är de första skall bli de sista, och de som är de sista skall bli de första." (Mark 10:28-31)

   När vi sålt allt vi äger kommer vi inte leva utan någon egendom, utan vi kommer äga våra hus och åkrar tillsammans med vår nya familj. Att sälja allt är att göra sig av med privat egendom och istället praktisera egendomsgemenskap där alla ens familjemedlemmar har tillgång till det de behöver, till skillnad från när man levde ensam med överflöd för sig själv samtidigt som andra hungrar. Målet för allt-säljande är inte att man ska leva egendomslöst utan att man ska göra sig av med sin rikedom för att kunna dela pengarna jämnt och sedan bo i gemenskap. Allt-säljande innebär inte att vi ska sluta använda saker utan att vi ska sluta äga dem privat och istället dela dem med våra bröder och systrar. Som pånyttfödda tillhör vi en ny familj, en familj som ska äga allt gemensamt. Denna familj känner inte av några biologiska eller nationella gränser – den sträcker sig från Lidingö till Rios slum, från USA till Zimbabwe. Vi ska dela allt rättvist mellan oss som syskon (dock kanske vi för enkelhetens skull bör flytta ihop med de syskon som bor geografiskt nära). Lägg också märke till att Jesus inte nämner ”fäder” i den andra uppräkningen av familjemedlemmar – som kristna har vi bara en Far som försörjer oss.

   Anledningen till att vi säljer allt vi äger är att vi ska ge pengarna vi får för försäljningen till de fattiga. Om vi i praktiken säljer exakt allt är vi själva plötsligt fattigare än de flesta av de fattiga som vi ger till. Det är därför inget konstigt att vi behåller en del för oss själva så att vi klarar oss. Vi ska ge till de fattiga – och därmed även till oss själva när vi är fattiga.

   Målet med allt-säljande är egendomsgemenskap. Ni kanske tycker att jag nu tar udden ur Jesu bud om allt-säljande genom att skriva detta, men mallen för vad allt-säljande innebär i praktiken finns i Apg 2 och 4 – och de texterna gör klart att lärjungarna inte vägrade att beröra prylar efter att de sålt allt. De levde inte egendomslöst utan i egendomsgemenskap. De levde i kommuniteter, med alla resurserna jämt fördelade mellan sig. Att vara rik är att behålla pengarna för sig själv, så motsatsen är att dela dem gemensamt så att ingen lider nöd. Detta är en anledning till att man inte kan använda de rika i GT som argument för att vi kan vara rika, eftersom de uteslutande var herrar och kungar som levde i dåtidens ”kommuniteter” med sina hustrur, sitt hov och sitt folk (mer om det i ”Kryphål”).

   En annan förklaring till att de kristna sålde allt och inte bara det onödiga kan vara att apostlarna ville fördela tillgångarna jämt, ”så det blir lika för alla” (2 Kor 8:14), och för att kunna ge alla troende exakt samma summa tillbaka behöver man ha tillgång till allas samtliga pengar, inte bara det de kan undanvara. Därför behövde man inte bara sälja det onödiga utan även nödvändiga saker som hus och åkrar.

   Ännu en förklaring till att Jesus uppmanar oss att sälja exakt allt är att vi på så sätt klipper av de emotionella band vi lätt skaffar oss till våra egendomar. Många rika kristna påstår att de inte älskar sina prylar och att de skulle kunna göra sig av med dem om de känt sig ”kallade”. Och visst är det enkelt att påstå något man inte behöver bevisa. Men lyssna nu, ni som påstår detta: Ni är kallade. Sälj allt, inklusive de mest nostalgiväckande prylarna. Genom att säga hejdå till exakt allt, inklusive det nödvändiga, visar vi att vi inte älskar något mer än Gud. Det är en stor frestelse att behålla onödiga prylar för att de har ett känslomässigt värde för en, men genom att sälja exakt allt för att sedan köpa nya nödvändiga saker som man delar på i kommuniteten tar man kål på den frestelsen.

   Jag tänker dock inte klandra någon som säljer allt utom huset eller kylskåpet. Jag kan tänka mig att de första kristna behöll till exempel kläderna på när de sålde allt. Men man bör tänka igenom: finns det något billigare alternativ till detta? Och man ska i allt när det gäller de nya saker man har inte kalla det för sitt.

   Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. (Apg 4:32)

   Grunden till de ekonomiska klyftorna i världen är att vi hela tiden uppdelar tingen i mitt och ditt. Det ska vi inte göra, det är vårt, givna av vår Himmelske Fader. Egentligen är det Hans, men Han har gett det till oss för att vi ska dela på det tillsammans. Vi ska inte ha några som helst problem med att låna ut det lilla vi äger till andra, vad har vi för rätt att ha ensamrätt på saker och ting? Vi föds tomhänta och dör tomhänta (1 Tim 6:7). Allt vi har tillgång till ska vi dela gemensamt. Det är en synd att äga privategendom.

   Så även när man har hus, kläder och kylskåp ska man inte ha samma inställning till dessa ting som världens människor har. Även när vi har det allra nödvändigaste ska vi vara villiga att dela med oss om så skulle vara. Bibeln uppmanar ständigt till gästfrihet (se t ex Hebr 13:2). Och även när det gäller andra saker än hus så ska vi dela med oss.

   Alla bud i Bibeln har en anledning, ett syfte. Och syftet med ”sälj allt du äger” är att ingen kristen ska vara rik utan att rika ska sälja sina överflödiga prylar så att pengarna kan delas lika. Syftet är ekonomisk utjämning. Om man glömmer bort det syftet förstår man inte varför man ska sälja allt man äger. Men om man fokuserar på det syftet är att sälja allt det vettigaste man kan göra.