Allt-säljande något för alla?

Den första reaktionen man brukar få när Jesus säger något obekvämt är att Han inte menade det Han sade (men man kan ju fråga sig varför Han då inte sade det Han menade). Vissa påstår att ”sälj allt du äger” (Mark 10:21) som Jesus säger till en rik man ska tolkas bildligt, att det betyder att vi ska sälja allt vi äger i hjärtat. Men detta resonemang faller lika platt som inställningsteologin (som resonemanget bygger på). Förutom ”Sälj allt du äger” säger Jesus ”och ge åt de fattiga”. Hur gör man det bildligt? ”Här får du lite ’pengar’ så att du kan köpa dig ’mat’, så att du ’överlever’.” Knepigt. Vi läser ofta Bibeln ur vårt eget västerländska, rika perspektiv, och då blir ”sälj allt du äger” en jobbig vers som vi helst stoppar undan. Men tänk på hur de fattiga tolkar den här berättelsen! Tolkar de ”sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga” bildligt? Nej, de prisar Gud för att Han är på deras sida och för att Han vet hur det känns när rika köper kostymer och biff medan ens kläder trasas sönder och medan ens barn hungrar. Vi ska inte bara sälja allt vi äger för att vi inte ska ha pengarna till gud utan också för att om vi gör det får hundratals fattiga mat!

   Naturligtvis finns det massor av andra anledningar att avvisa den bildliga tolkningen. När den rike mannen har lämnat Jesus poängterar Petrus att de minsann har lämnat allt för Jesu skull, varav Jesus svarar att var och en som lämnar familj och egendom för Hans skull kommer få hundrafalt igen. Och lärjungarna hade lämnat allt bokstavligen (Luk 5:11).

   När man insett att en bildlig tolkning av ”Sälj allt du äger” inte är möjlig går man över till att visserligen acceptera att många är kallade att sälja allt de äger, men samtidigt mena att alla inte behöver göra det (och naturligtvis tillhör man själv den gruppen som inte behöver göra det). Att Jesus sade det till en rik man en viss gång, varför skulle det innebära att det är något för alla? Den rike mannen var nämligen som texten inte säger bunden vid sina rikedomar i sitt hjärta och kunde inte släppa fram Gud. Han hade ett personligt problem med sin relation till Gud där rikedomen var grunden till det onda. Därför behövde just han sälja allt. Men det var inte något som Jesus ville att alla lärjungar skulle göra!

   Nu säger Jesus det inte bara till denne rike man utan till samtliga av sina lärjungar:

   Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara. (Luk 12:33-34)

   Återigen säger Han precis som i Bergspredikan att vi måste ha en skatt i Himlen för att ha vårt hjärta hos Gud. Och denna gång säger Han detta i samband med uppmaningen att vi ska sälja allt vi äger, eftersom det är det man blir tvungen att göra om man råkar ha en skatt på jorden och vill bli av med den.

   Jag har hört folk som har invänt att Jesus här inte säger ”sälj allt ni äger” utan ”sälj vad ni äger”. Men det är bara en larvig undanflykt. Vad vi äger är allt vi äger, och allt vi äger, det är vad vi äger. Vill man vara noggrann säger Han ordagrant ”Sälj era ägodelar”, och sina ägodelar är väl allt man äger?

   Men undanflykter kommer hela tiden, och vad kan man väl annars vänta sig? Det är oerhört svårt för en rik att släppa sina ägodelar. Man kanske invänder att bara för att Jesus sade det till just de lärjungarna vid just det tillfället, betyder det inte att alla lärjungar skulle göra det. Men då måste jag tyvärr peka på ett litet stycke i Apostlagärningarna som säger att exakt ”alla” lärjungar (och de var uppemot 3000 vid det här laget) sålde allt de ägde och hade allt gemensamt, de delade på tillgångarna som syskon:

   Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. (Apg 2:44-45)

   Vilka syftar ”de” på i vers 45? Alla troende förstås! Som om inte detta vore nog beskriver Lukas Jerusalemförsamlingens ekonomi en gång till två kapitel senare:

   Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt… Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde. (Apg 4:32, 34-35)

   I den första församlingen sålde alla allt. Rika kristna invänder då att den första församlingen inte var exemplifierande och normgivande på just det ekonomiska området, och därför är detta inget som behöver gälla alla kristna. För att inte bli långdragen tar jag upp de argumenten i ”Kryphål” lite längre fram i boken. Men för att sammanfatta: De funkar inte. Man kan inte påstå att den allra första församlingen inte var exemplifierande. Luk 14:33 definierar en kristen som den som säger hejdå till sina ägodelar. Hur kan det då finnas kristna som inte ska göra det? Dessutom vittnar urkristna dokument om att egendomsgemenskap praktiserades i hela den tidiga kyrkan, inte bara i den första församlingen, och att kristna förbjöds äga privategendom:

   Didaché, en kyrkoordning skriven ca år 90, säger: ”Du skall inte vända dig bort från den som behöver utan ha allt gemensamt med din broder och inte säga, att det är ditt eget. Ty om ni har gemenskap i det oförgängliga, hur mycket mer bör ni inte ha det i det förgängliga!” (Did. 4:8). Barnabasbrevet (ca år 130) säger samma sak (Barn. 19:8).

   I Hermas Herden, en apokalyptisk bok skriven ca år 110 som på vissa håll tillhörde kanon, kan vi läsa: ”Se efter varandra, hjälp varandra och njut inte ensamma i överflöd av det som Gud har skapat, utan dela frikostigt med er åt dem som saknar. Ty somliga gör kroppen svag genom fet mat och fördärvar den på så sätt, medan de som inte har någon mat får sina kroppar förstörda på grund av att de inte får tillräckligt med näring, och deras kroppar förtvinar. Denna brist på gemenskap är alltså skadlig för er som äger något men inte delar med er åt de behövande. Tänk på den kommande domen! Ni som har överflöd, sök upp de hungriga.” (Herm. Vis. 3:9:2-5). I samma bok heter det också: ”Tänk alltså efter: Du får inte skaffa dig mer än det som är alldeles nödvändigt och tillräckligt liksom en som bor i främmande land.” (Herm. Sim. 1:6)

   Justinus Martyren (100-165) skrev: ”Vi som värdesatte rikedomens och ägodelarnas vinst, lägger nu vad vi har i en gemensam hög, och delar ut till alla som lider nöd.” (Första apologin 14).

   Dessutom vittnar okristna källor om att de första kristna församlingarna hade en alternativ ekonomi. Lukianos, en grekisk satiriker som levde på 100-talet, skrev: ”Kristna föraktar alla ägodelar och delar dem inbördes”. (Perigrinus 13)

   Irenaeus av Lyon (130-200) skrev: ”Istället för tionde, som Lagen beordrade, sade Herren att vi ska dela allt vi har med de fattiga.” (Mot irrlärorna, bok 4, kap. 13, par. 3)

   Tertullianus (160-225) skrev: ”Vi som är ett hjärta och en själ tvekar självklart inte att leva i egendomsgemenskap. Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur.” (Apologi, kap. 39)

   Cyprianus (200-258) skrev: ”Det som bedrog många var en blind tillgivenhet till deras arvegods, de var inte fria och redo att göra sig av med dem, därför att deras ägodelar höll dem i kedjor… Herren varnade oss för detta när Han sade: ’Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.’ Om de rika gjorde detta, skulle rikedomen inte vara deras fördärv, om de samlade skatter i Himlen skulle de inte ha en fiende och en tjuv inom sitt eget hushåll, deras hjärta, tankar och omsorg skulle vara i Himlen om de hade sina skatter där.  Ingen människa skulle bli besegrad av världen om han inte hade något i värden som skulle kunna besegra honom. Han skulle följa vår Herre obehindrad och fri såsom apostlarna och många andra gjorde på den tiden, och som många har gjort ända sedan dess: genom att lämna familj och ägodelar bakom sig för att binda sig själva oskiljaktigt med Kristus… Vilken lön får vi inte av vår Herre när Han bjuder oss att förakta vår egendom! Vilken rik kompensation Han ger oss för de små, obetydliga uppoffringar vi gör i den här världen!” (Om avfällingarna, 11-12)

   Även om inte 100 % av de tidiga kyrkofäderna var överens (Clemens av Alexandria, som själv var rik, menade att ”sälj allt du äger” ska tolkas bildligt, eftersom man enligt honom måste vara rik för att kunna ge till de fattiga, och om man säljer allt är man ju inte längre rik (han resonerade faktiskt så), denna åsikt är helt unik i den tidiga patristiska litteraturen), är en förbluffande majoritet av de tidiga fäderna övertygade om att kristna ska nöja sig med det nödvändigaste och leva i egendomsgemenskap: förutom ovanstående även Basileios den store, Gregorios av Nyssa, Gregorius av Nazianzos, Kyrillos av Jerusalem, Ambrosius, Johannes Chrysostomos, Augustinus med flera. Och det är ett obestridbart faktum att många, många församlingar i den tidiga kyrkan praktiserade egendomsgemenskap. Det var bättre förr, så att säga.

   Men om man då pekar på dessa bevis för att egendomsgemenskap praktiserades och hyllades i urkyrkan invänder man ändå att det inte behöver betyda att alla ska göra det, och så vidare, och så vidare…

   Anledningen till att så många undanflykter görs och att så många rika kristna försöker kringgå detta bud är att man bara ser allt-säljandet som en negativ handling som missgynnar en själv. Det är något obehagligt som man vill slippa. Man ser helt enkelt inte det positiva med det. Men faktum är att det finns så många fördelar med det, och att så många vinner på det, att jag inte kan se något som helst negativt med det. Att sluta vara rik är som att sluta röka: det är jobbigt och tufft och man frestas hela tiden att gå tillbaka till hur det var förut. Men egentligen finns det bara fördelar med att sluta.

   Jesus talar ofta om alla de erbjudanden och förmåner den som säljer allt ska få, märker ni det? Ständigt poängterar Han att man får en skatt i Himlen som är dubbelt så bra som märkeskläder och halsband. Men det är inte bara belöning i Himlen som väntar den som säljer allt. Precis som Jesus sade i Bergspredikan får man ett mycket klarare öga när man gör sig av med mammon, man får ett rikare andaktsliv. När rikedomen inte finns där och fångar ens uppmärksamhet riktar man in sig ännu mer på Gud – och det kan jag lova är bättre än lyx! Jag kan själv vittna om att när jag slutade se på TV och spela dataspel fick jag massor med tid över som jag fyllde med Bibelläsning. Mina kristna kompisar förundrades över att mina Bibelkunskaper ökade enormt. Att Gud har gjort så att jag har avvisat mammon är jag enormt tacksam över, och det är en gåva som jag verkligen önskar alla, utan undantag. Varför skulle inte alla få njuta av ett mammonlöst liv? Om ingen kommer med invändningar när någon säger ”Frälsningen är till för alla” eller ”Helande är till för alla” så fortsätt med det när någon säger ”Att sälja allt man äger är till för alla!”

   Det är minsann en lysande affär att sälja allt man äger. Men naturligtvis är det inte bara det för en själv, utan för de fattiga. ”Sälj allt du äger” nämns aldrig utan tillägget ”och ge åt de fattiga”. Om allt-säljandet bara var ett fromhets-test på hur mycket man är villig att uppoffra för Gud, skulle jag kunnat gå med på att alla kanske inte är kallade till det. Men nu finns det en enorm annan anledning, och det är den avskyvärda katastrof som har funnits i världen i årtusenden och som vi fortfarande inte har fått bukt på: fattigdomen.

   Allvarligt talat, jag blir väldigt, väldigt frustrerad och ledsen när rika kristna säger att ”Sälj allt du äger” inte gäller dem. Känner de inte till läget i världen? Vet de inte hur många som slaktas varje dag på grund av vårt frosseri av rikedomar? Det tvivlar jag på, om någon inte visste att 1,4 miljarder människor lever i extrem, avskyvärd fattigdom och att tusentals dör av det varje dag, att en miljard människor inte har tillgång till rent vatten och att tusentals dör av det varje dag, att 800 miljoner människor är hungriga och att tusentals dör av det varje dag, så vet han eller hon det i vart fall nu och är tvungen att göra något åt det. Vad för rätt har vi som kristna att inte sälja det vi inte behöver för att rädda livet på dessa? Vad för rätt har vi att predika att alla inte behöver ta sitt ansvar?

   Om det hade räckt med att låt säga en miljon av oss hade sålt allt de ägde för att världsfattigdomen skulle försvinna, så visst, då kanske inte alla kristna hade behövt göra det. Men nu kommer för det första en miljon inte att göra det och för det andra så kommer en miljon inte räcka, det här är enorma problem som vi har att göra med, och enligt Jesus kommer de finnas kvar tills Han kommer tillbaka (och ställer allt till rätta tack och lov).

   Ingen har någon som helst anledning att hamstra på rikedomar. Alla resurser behövs för att storma svältens onda ande, och Gud hjälper oss alla mer än gärna för det nödvändiga som krävs för det slaget: att först döda Mammons ande. Om vi vill bekämpa det onda i vår värld måste vi börja med det onda inom oss. För vad är någon som hamstrar rikedom i denna hungrande värld om inte en ondskefull syndare?

   De som menar att ”sälj allt du äger” bara gäller vissa kristna som de själva inte tillhör menar att de kristna som fortfarande är rika inte ska ha rikedomen i hjärtat, de ska inte vara slav under sina pengar etc. De företräder alltså inställningsteologin, att man kan vara rik utan att älska pengar. Men som vi såg funkar inte detta resonemang. Antingen så säljer man allt man äger eller så är man rik för att man älskar sina pengar – man kan inte vara rik och samtidigt inte älska pengarna för då är man inte rik särskilt länge till när man ser de enorma behov de fattiga har, då säljer man allt man äger.

   Många gånger säger rika kristna att det bara är de som ”är kallade” som ska sälja allt de äger. Vissa går till och med så långt att de säger att det är trotsigt mot Gud att sälja allt om man inte fått en tydlig uppmaning till det! Detta är undanflykten över alla andra, det dummaste jag hört. Jag brukar alltid säga: Varför gäller denna regel bara allt-säljande och inget annat bud? Jag har aldrig sett en eldskrift på himlen som säger ”Du skall inte dräpa!” eller ”Döm inte!”, ändå dräper och dömer jag inte. Bibelns tydliga bud räcker för mig. Och gällande allt-säljande är Bibeln hur tydlig som helst, man behöver inte se en eldskrift för att förstå att detta gäller mig, Bibelställena jag citerat ovan tillsammans med kyrkohistoriens vittnesbörd är mer än nog. Det finns inget som helst Bibelställe som säger att allt-säljande bara är till för dem som ”känner sig manade”, så frågan är var de rika kristna har fått denna idé ifrån? Svaret är enkelt: från sig själva i ett desperat försök att ignorera Guds bud.

   Jag tror att Gud visste att rika kristna skulle försöka påstå att allt-säljande bara är till för dem som sett en eldskrift på himlen, Han har nämligen i sitt Ord lagt ner en text som krossar detta påstående. I liknelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk 16:19:31) hamnar en rik man i dödsriket för att han ignorerade tiggaren Lasarus som låg vid hans port och tiggde bröd. Han ber Abraham att sända Lasarus tillbaka till jordelivet för att varna hans fem rika bröder så att de inte heller kommer till detta ”pinorum”. Abraham säger: ”De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till.” Den rike mannen svarar: ”Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig.” Men då säger Abraham: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.” Alltså: Om inte Bibelns bud räcker för att man ska inse att man inte ska sitta på sina egendomar utan ge dem till de fattiga, då kommer man inte heller bli övertygad ens om ett mirakel sker. De som vägrar sälja allt trots Bibelns entydiga bud kommer inte heller göra det ens om de ser en eldskrift på himlen.