Radikalt lärjungaskap

Idag pratas det mycket om att man måste leva ett radikalt liv för Jesus. Detta verkar oroväckande nog alltför ofta förknippas med att ha radikala, ja ibland extrema, åsikter. Jag menar inte att det är fel att ha ett radikalt budskap om Jesus Kristus. Han, och endast Han, är vägen till Fadern. Det jag vill säga är: Att vara en radikal lärjunge handlar inte i första hand om att t.ex. tycka att homoäktenskap är fel eller att vara emot abort. Att vara en radikal lärjunge till Kristus handlar om att leva ett radikalt liv. Att visa stöd för en homosexuell som trakasseras för sin läggning eller att ha en öppen famn till flickan som gjort abort och sedan mår dåligt p.g.a. det. Sådant önskar vår Herre av oss.

Jag vill inte skriva någon på näsan om vad den bör ha för åsikter i dessa frågor. Allt för ofta har vi kristna rangordnat den andres tro efter just sådana frågor. "Jaså du tror att vi härstammar från aporna? Då kan du inte vara en radikal kristen" eller "Om du inte röstar på Kristdemokraterna så har du fel tro". Sådana uttalanden hör inte hemma i en kristen gemenskap.
  

Åsikterna i sakfrågor är inte det som ska komma först. Först får vi enas kring Kristus och nattvarden. Sedan spelar det mindre roll om man anser homosexualitet är något fel eller inte. Det är inte detta som evangeliets kärna. Kärnan är att älska Gud av hela sitt hjärta, hela sin kraft och hela sitt förstånd och att sedan älska sin medmänniska på samma sätt som man älskar sig själv. Att vissa kristna står i sin hemförsamling, med sträckta armar, och lovsjunger Gud samtidigt som en a-lagare sitter nere i centrum och super bort sitt liv, utan att skänka detta en tanke är för mig ofattbart. Det predikas och bes emot homosexualitet och politiska beslut till höger och vänster. Men vem hjälper människorna som faktiskt kommer i kläm p.g.a. bristande sociala skyddsnät eller blir utsatta för våld och hot för att de är attraherade av personer av samma kön? Satt Jesus enbart i Templet och predikade mot synd? Nej han befann sig ute bland människorna som behövde Honom bäst. Om Jesus kommit till Sverige idag tror jag inte att Han hade besökt våra kyrkor i första hand. Jag tror att Han hade gått på stadens gator och pratat med uteliggare. Han hade besökt barer och fester. Ja, Han hade varit mitt bland de människor som saknar hopp och mening med sin tillvaro.

Jakob skriver i sin epistel att vi inte bara ska vara Ordets hörare utan även Ordets görare. Det handlar alltså om att höra, ta emot och sedan ge vidare. Det ena utesluter inte det andra. Det får inte utesluta det andra. Radikala åsikter utan handling är döda åsikter. Paulus liknar detta vid ett tonlöst instrument, eller en skrällande cymbal (1 Kor 13).
Goda handlingar ska dock inte göras av tvång utan födas ur en vilja att hjälpa och älska sina medmänniskor. Kristen blir man inte genom att göra goda gärningar. Men en sann kristen gör goda gärningar.

Vi kan tala hur mycket vi vill om att människor behöver bli frälsta eller profetera att det snart kommer en ny väckelse över vårt land, men detta hjälper ingen människa om vi inte faktiskt går ut och gör något åt saken. Kristus sa inte i sin missionsbefallning att vi skulle predika i tempel eller kyrkor och bjuda in till veckans gudstjänst eller ungdomskväll. Nej, Kristus sa att vi skulle gå ut och göra folk till lärjungar. Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Gå på den Vägen, tro på den Sanningen och lev det Livet.