Få men starka

Vi gillar när rörelser växer och får långa medlemslistor. Ett sant tecken på stor kyrklig framgång är gigantiska katedraler och megakyrkor med massiva folksamlingar. Vi ser till att få sann andlig tillväxt genom att människor i mängd ansluter sig till oss. Men detta kan fresta oss till att förenkla Evangeliet för att fler ska ta det till sig. Vi klipper klorna på lejonet lite, vi tonar ner den blodiga passionen som vi är kallade att följa. Vi suddar ut de radikala bud som Jesus predikar för att fler ska bli kristna. Men frågan är hur kristna de då blir. Frågan är vad för evangelium vi får om vi censurerar delar av det.

Bibeln vittnar om att vi inte alls bör räkna med många anhängare när vi predikar det sanna Evangeliet. Visserligen följde stora folkskaror Jesus under Hans verksamhet, men de reducerades efterhand. Joh 6 vittnar om att de flesta av de 5000 män som Jesus mättade med fem bröd och två fiskar lämnar Honom när de inser att Han inte är en matautomat som man kan begära mirakel ur utan en enligt dem flummig filosof som erbjuder dem sin kropp när de ber om mer bröd. Många av Hans lärjungar lämnar Honom också. Och även om stora folkmassor ropar ”Hosianna!” när Jesus rider in i Jerusalem ropar minst lika många ”Korsfäst! Korsfäst!” när de inser att Han inte var den krigarkung de hade förväntat sig. Även om massiva folksamlingar hörde Jesu predikningar, helades av Hans händer och blev demonbefriade av Honom återstod efter Hans död och uppståndelse inte mer än 120 personer. Alla som tar emot Ordet bär inte frukt (Matt 13:1-9).

Inte för att många som kommer till tro är något dåligt i sig, utan tvärtom vittnar Bibeln också om massomvändelser. På kyrkans födelsedag ökade antalet lärjungar med omkring 3000 (i kontrast till Lagens födelsedag då det första som hände var att det dog 3000, se

2 Mos 32:28). Men risken finns att vi bara ser på antalet frälsta och inte bryr oss om hur frälsta de egentligen är. Risken finns att vi ser till att så många som möjligt kommer till tro men struntar i om den följs av gärningar eller inte. Risken finns att vi rear ut kristendomen tills den inte är kristendom längre.

Det verkar vara tydligt att radikala lärjungar ska vara en liten grupp. Det är en smal väg, eller hur (Matt 7:13-14)? Det betyder naturligtvis inte att alla sekter som är små har rätt, utan snarare att om man tillhör majoriteten är man på fel spår. Ett historiskt exempel är fornkyrkan. Så länge den var liten och förföljd så var Anden ständigt närvarande, under och tecken skedde, och ett radikalt lärjungaskap praktiserades. Men när kristendomen blev statsreligion och människor strömmade in i kyrkan blandades alla sorters idéer och filosofier in i kristendomen. Anden ersattes med namnkristendom, tro ersattes med barndop, pacifism ersattes med teorin om Rättfärdiga krig (som utformades under tidigt 400-tal), egendomsgemenskap ersattes med individualism. Det radikala ersattes med det som är mainstream. Med Guds hjälp kan vi gå tillbaka till det ursprungliga inom kristendom och vittna för andra om det utan att på något sätt förenkla det för att fler ska ansluta sig. Hellre få starka än många svaga.