Ut i öknen

Om och om igen kallar Gud sitt folk ut i öknen. När Israel befriades från Egypten möttes de av en 40-årig vandring över sand och sten. Och när de väl etablerat sig i Kanaan och bosatt sig där uppträder profeterna som kallas tillbaka till det vilda. I Bibeln vänds Guds språkrör ganska snabbt från kungarna till profeterna. Medan folket myser i sin lyx och komfort i städerna går profeterna ut i den karga öknen för att uppleva Gud. Gud trivs bäst i det vilda, när Israel ville bygga ett tempel åt Honom sade Han ”Skulle Jag som skapat Himmel och jord rymmas i ett hus av människohand?” Hans tält för ökenfärder räckte väl gott och väl! Öknen var profeternas hem, det var i öknen Johannes döparen vistades (Luk 1:80). Inte underligt att när 300-talets väckelse spreds över Romarriket som manade till ett radikalare liv i Jesu efterföljd, så var det i öknen de första munkarna och nunnorna bosatte sig.

Vad är det då som är så karaktäristiskt med öknen, som Gud är så bunden till? Jo, det finns inget utom sand. Inga hus, inga trädgårdar, inga kläder, ingen mat. För många skulle öknen te sig som död. Men ser man närmre finns det faktiskt en massiv flora och fauna i världens öknar, det är bara så att de klarar sig på mycket mindre än andra växter och djur. Gud gav manna åt Israels folk, Han sände inte ut Israel för att de skulle svälta, men för att de skulle lära sig att människan inte bara ska leva av bröd och att maten är en gåva från Gud som ska delas lika (2 Mos 16:18). Folket klagar efter ett tag och drömmer sig tillbaka till maten de fick i slaveriet (ibland har komfort den makten att man inte bryr sig om man är slav eller fri). Öknen är idealisk för dem som söker fattigdom och ensamhet med Gud, men för de flesta andra är den avskyvärd.

För det är ju ensamhet med Gud som är syftet med att vandra ut i öknen. Om det plötsligt inte finns något kvar av Världen så har man bara Gud att klamra sig fast vid, och då stärks ens tro något så oerhört. När man är tvungen att fullständigt lita på Gud som försörjare och ledare förstår man vad Jesus menade med att kalla Honom ”Fadern”. Vi sätter vår förtröstan till en massa skyddsnät i vårt liv, där Gud är det sista. Men Han vill vara först.

   När vi går ut i öknen inser vi också att vi inte är ensamma. För som jag sade, öknen kryllar av liv, det är bara svårare att se än i en storstad. Många har kommit dit ofrivilligt, eftersom de som hamnar i öknen i vårt samhälle är de utstötta, flyktingarna och de hungriga. Och många har tagit sig dit frivilligt i jakt på en radikalare Gud. Tillsammans delar vi vad vi har, tillber vår Gud, och låter Honom göra under och tecken bland oss.

Det är absolut inte lätt att vandra i öknen, och inte lika ”roligt” som att bo som slav i Egypten. Men när stegen vacklar och korset blir för tungt, se bara framåt och upptäck Hans spår i sanden. Han har gått där. Han bar ett ännu tyngre kors. Och Han ger av Sin Ande till dig så att du ska orka med samma väg.

   Visst blir ett liv i tjänande och kärlek tyngre, ibland kortare, än ett liv där man sätter sig själv i första rummet och där man lever i lyx och överflöd. Men som Jesus sade: ”Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och för evangeliets skull, han skall rädda det.” Vårt liv blir inte kortare, det blir evigt. Och ett kort liv i denna värld med mycket kärlek är mer värt än ett långt liv med liten kärlek. Dessutom är det miraklernas Gud vi har att göra med. Antonius, ökenväckelsens upphovsman, levde i askes och självuppoffringar – men blev 102 år gammal.

Tillbaka