Andlighet

Ofta drivs kristna rörelser som fokuserar på socialt engagemang att bli oandliga och ljumma. Fokusen på att ge människor ett bra liv här och nu tar bort fokus från livet efter döden, som ingen människa kan rå för. Man arbetar hellre med sina händer än att man knäpper dem i bön. Man kan frestas till att bry sig mer om det jordiska än det himmelska.

   Detta har lett till att vissa kristna menar att man inte ska fokusera på fattigdomsbekämpning, men även detta är fel. Det leder till en fariséreligion där offer och religiösa normer sätts före medmänsklig barmhärtighet, vilket var den religion som Jesus kritiserade mest (Matt 12:7). Självklart kan vi inte acceptera att våra bröder och systrar svälter när vi älskar dem som just bröder och systrar (1 Joh 3:17). Eller som Jakob säger: Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? I en värld där en miljard människor går hungriga är det vår kristna plikt att ge av vårt överflöd till dem. Men måste det leda till att vi blir oandliga?

Absolut inte! Tvärtom är det när vi ser behoven i vår värld som vi som starkast söker Gud om hjälp. Och likaså är det när vi fördjupar oss i vår tro som vi inser att vi är kallade till att vara redskap för Guds kärlek. Det är när vi inte bara läser Luk 12:32 (Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket) utan också nästa vers som Jesus sätter press på oss att dela lika med våra globala syskon. Kristendomens innersta väsen är radikal kärlek till de fattiga och de förtryckta, det var dem som Jesus umgicks med mest och det var dem som Han befallde kyrkan att ta hand om. Ja, det var dem den första kyrkan bestod av!

Nog funkar andlighet och fattigdomsbekämpning ihop. De första munkarna och nunnorna levde ett liv i bön med daglig andakt. Och samtidigt var de sin tids främsta förespråkare för ekonomisk utjämning och social rättvisa. Som munk fick man inte bara ta löfte om att leva ett andligt liv utan också löfte om att leva i enkelhet och äga allt gemensamt med bröderna. Vi skall inte bara predika om ett Rike där ingen nöd och inga tårar skall finnas, vi skall med Guds hjälp förverkliga det här och nu.

Det finns också en tendens att i fredsarbete dra ner på sin kristna tro för att bättre kommunicera med människor med annan tro. Religionsdialoger kan ibland leda till att man mixar religionerna med varandra och tar bort det som urskiljer kristendomen från alla andra trosinriktningar. Men för att få fred skall vi inte avsäga oss vår tro utan fördjupa oss i den. Kristendomen är ursprungligen en pacifistisk religion, och det är först när vi blir andliga och söker Gud som vi på allvar kan älska våra fiender och i Hans kraft lösa konflikter utan att använda våld, eftersom inget är omöjligt för Honom. När vi är fyllda av Hans frid uppstår sann fred.

Medan högerkristna skyller på att vänsterkristna är ljumma i sin andlighet och vänsterkristna skyller på att högerkristna inte tar ansvar för en värld utan klasser, måste vi visa på en väg som både innehåller tro och handling. Guds Rike är varken höger eller vänster. Vi skall bevara det som är gott, och förändra det som är ont. Visst kan man tycka att Paulus ständiga slagord om frihet i Galaterbrevet är liberalt, att när Jesus säger att vi ska bevara Guds ord (Luk 11:28) är Han konservativ och att apostlarnas egendomsgemenskap nedskriven i Apg 2 och 4 är rent av kommunistisk, men kristendomen kom långt innan någon av dessa ideologier. Det finns mycket i Bibeln som inte finns i ideologierna, och det finns mycket i ideologierna som inte är bibliskt.

Så i allt vi gör, var vi än är: i flyktingläger med medicin till sjuka, i krigsområden där vi sprider fredens Evangelium eller i svältens öknar med mat till de undernärda: Var alltid glada, be oavbrutet och tacka Gud under alla livets förhållanden. (1 Tess 5:16-18) Sprid alltid Evangeliet om liv i Kristus, och be alltid om Hans kraft. För det är när vi håller oss andliga som vi har möjlighet att ta oss an de mänskligt sett omöjliga uppgifter som finns där ute. Alla försök att göra goda gärningar utan Guds hjälp är dömda att misslyckas. Vi är obotliga syndare, och bara i Guds nåd kan vi göra skillnad. Låt aldrig vårt sociala engagemang ta död på vår andlighet, för tar vi död på vår andlighet tar vi död på oss själva. Och är vi döda kan vi inte ägna oss åt socialt engagemang.

Tillbaka