CH:s blogg

Hej, och välkommen till min blogg.


Måndag den 23 oktober

Ett i ovanligt sätt för politiker att visa handlingskraft är att snabbt besluta om nedläggning av en verksamhet som andra byggt upp under lång tid - utan att nödvändigtvis belsluta om något alternativ. Särskilt i sådana tider när den ideologiska drivkraften framför allt är att minska sfären för det gemensamma kan detta framstå som tilltalande. Samma handlingskraft besitter ibland också de politiker som har makten i den numera från staten självständig Svenska kyrkan. Ett exempel på detta är att Svenska kyrkans forskningsråd förra veckan höll sitt sista sammanträde.

Detta råd har under sin sjuttonåriga tid inte utfört några stordåd, men det har dock varit ett instrument att intitiera och finansiera en del intressanta forskningsprojekt som kan ha bidragit till kritisk självreflektion och nytänkande. Framför allt har det varit ett instrument för ömsesidigt tankeutbyte mellan forskare verksamma inom kyrkan och dem som vid universiteten ägnat sig åt främst religionsvetenskaplig forskning. Detta har sannolikt också bidragit till att höja den intellektuella och krtiska nivån bland dem som på den nationella nivån varit ledande inom kyrkan.

Beslutet att lägga ner en verksamhet som denna motiveras givetvis främst av att politikerna själv vill bestämma över verksamheten. Om det skall bedrivas forskning inom kyrkan så är det inte forskare som skall fatta beslut om dess inriktning utan företrädare för politiska partier. Den politiska styrningen av kyrkans verksamhet tycks även i detta avseende ha blivit mer framträde efter det att kyrkan blev fri ifrån staten. Dessutom förhåller det sig sannolikt så att de få som ägnar sig åt kvalificerad teologisk reflektion inom kyrkan inte ser något större värde i att utveckla en kritisk dialog med sådana akademiska teologer som eftersträvar konfessionell plurtalitet och oberoende. En teologi utan extern kritik underlättar positioneringen av egna ideologiska perspektiv.

Mer bekymmersamt är dock kanske att intellektuell och kritisk reflektion inte idag har samma status inom kyrkan som för tjugo år sedan. Allt mer framhålls att det inte är teoretiska övertygelser som står i centrum för kristen tro och verksamhet. De sidor av religiositet som har att göra med upplevelser, känslor, riter, berättelser, socialt handlande och gemenskap framställt som långt viktigare. Kanske är det därför som postmoderniteten uppfattas som en räddare av många fromma människor. Det framstår inte längre som angeläget att rationellt vidareutveckla och argumentera för innehållet i kristen tro. Då kan man också klara sig utan ett forskningsråd inom kyrkan.
 

Onsdag den 18 oktober

Efter den optimistiska tilltro till människan och hennes förmåga till framsteg som kännetecknat moderniteten tycks vi i dagens kultur åter ha upptäckt att människor ofta gör sådant som ont. Ändå har vi fortfarande en relativt otydlig förståelse av hur detta kan komma sig. Vi föreställer oss inte sällan att vi när vi gör det som är ont handlar mot bättre vetande - att vi vet vad som är ont och ändå gör det. Det som ibland kallas viljans svaghet föreställer vi oss så att vi gör det onda som vi inte vill medan vi har en oförmåga att göra det goda som vi vill.

Så förhåller det sig säkerligen ibland. Men den franska tänkaren Simone Weil har uppmärksammat oss på att det onda i allmänhet inte upplevs som ont när vi gör det. När vi gör det onda vet vi inte det, eftersom det onda skyr ljuset. Snarare förhåller det sig så att vi ofta upplever det onda som vi gör som ett slags plikt - när vi gör det. Detta förklarar det märkliga förhållande att människor som är delaktiga i de mest destruktiva sammanhang ibland kan vara uppfyllda av ett slags moralisk lidelse - trots att de gör sådant som de sedan ångrar. Simone Weil skriver:

"Det onda, finns det verkligen, sådant man uppfattar det när man gör det? Det onda man gör, känns inte det som någonting enkelt och naturligt som tvingar sig på? Är inte det onda liktydigt med illusion? När man är offer för en illusion upplever man den inte som illusion utan som en verklighet. Kanske är det på samma sätt med det onda. När man är mitt uppe i det onda, upplevs det inte som ont, utan som nödvändighet eller rentav som plikt".

Sannolikt är saken också mer komplicerad än så. Det besynnerliga är ju att vi oftast värst skadar de människor som står oss närmast. Inte sällan handlar det då om att det inte möjligt att göra vad vi uppfattar som väl mot en människa utan att vi samtidigt misslyckas att göra gott mot en annan. Det händer också att vi är medvetna om att vi gör det som är ont, men ser oss tvingade därtill av omsorg om eller till och med kärlek till den som inte drabbas. Känslan av plikt ter sig då som ambivalent - men kvar står att vi i handlingsögonblicket inte uppfattar vårt handlande som ont. Denna beskrivning kan vi göra först sedan, när vi i bästa fall ångrar oss.

 
Lördag den 14 oktober

När man efter en tids bortovaro återvänder till Sverige kan man bli något förbryllad av att upptäcka vilka frågor som tycks stå högst på den politiska dagordningen. Att det sker en granskning av den personliga lämpligheten hos nya ministrar i en ny regering är föga förvånande. Det är inte heller förvånande att denna granskning ger vid handen att flera av dessa omfattar en nyliberal ideologi som tycks legitimera att de också i sitt personliga handlande sätter sig över de lagar och spelregler som gäller för oss övriga.

Mer förvånande är att dessa nyliberaler också när de erövrat regeringsmakten inte vågar öppet försvara denna sin ideologiska övertygelse. Det förefaller relativt spännande med en kulturminister som menar att vi inte behöver en avgiftsfinansierad television. Ståndpunkten är sannolikt att den stat som enligt ideologin skall minimeras inte heller skall ta ett sådant kulturpolitiskt ansvar som motiverar Sveriges Television. I stället skulle vi kunna klara oss med reklamfinansierad television som fritt konkurrerar på marknaden.

Det är en intressant ståndpunkt som tydligt fokuserar vad nyliberal ideologi kan innebära på det kulturpolitiska området. Men varför vågar inte ministern eller regeringen i dess helhet stå upp för denna ideologi? Varför kommer i stället taffliga och billiga förklaringar och ursäkter? Alla vet förstås att ideologierna numera döljs (de är sannerligen inte döda) för att öppna för en pragmatism som anpassar sig till det som för stunden tycks vara det gångbara i opinionen. Men efter en regering som gjort allt för att söka dölja sitt socialistiska idéarv hade det faktiskt varit uppfriskande med en ny regering som vågar erkänna sin nyliberala hållning utan att försöka vara något annat.


Söndag den 15 oktober

Ibland händer det att man besöker en kyrka och funderar över hur det kan komma sig att prästen tycks vara mer intresserad av att berätta om sina egna känslor och upplevelser än att ge en teologiskt och filosofiskt genomreflekterad kommentar till den text som sägs vara predikotext. En anledning skulle förstås kunna vara innehållet i den utbildning som nutida präster har. De har ju genomgått en utbildning där de fått lära sig en hel om konstiga språk men i betydligt mindre grad fått träna sig i självständigt och kritiskt tänkande kring aktuella teologiska och filosofiska problem.

Mer sannolikt är dock att anledningen helt enkelt är att texterna som förväntas bli kommenterade är alldeles för svåra. Den här söndagen är det exempelvis en text som tycks behandla frågan om på vilka grunder vi kan avgöra huruvida innehållet i Jesu samlade förkunnelse är giltigt. Svaret på denna fråga är sannerligen inte glasklart. Tre alternativa tolkningar är möjliga.

Den första är att innehållet är giltigt om det inspirerar till ett sätt att leva som är bra för både oss själva och våra medmänniskor. Kriteriet på en god teori är att den svarar mot en god praxis. Den andra är att innehållet är giltigt därför att det är givet genom en direkt gudomlig uppenbarelse. Kriteriet på en rimlig övertygelse är att den stämmer överens med en gudomlig röst i vårt inre. Den tredje är att en samlad livsåskådning är godtagbar om den framställs av en person som inte för egen del gör anspråk på någon makt och myndighet. Kriteriet på en godtagbar teori är att den framställs av en person som det går illa för.

Detta är tre alternativa kriterier på en godtagbar religiös lära som alla uppvisar ett visst intresse. Men frågan är om något av dem låter sig försvaras vid närmare eftertanke. Det är också svårt att avgöra om någon av dessa alternativa tolkningar av texten kan sägas vara rimlig. Därför är det sannolikt gott och väl att prästen undviker att överhuvud taget kommentera denna text.